Rolf Martinsson

"Att få höra Huaröds kammarorkester spela detta hyllningsverk väckte många sköna förnimmelser. Grundstämningen i detta verk påminner verkligen starkt om dess inspirationskälla. Men mycket har harmoniken och tonspråket hunnit förändras under ett sekel. Man frapperas av alla finstämda detaljer och exaktheten i uttrycket, tydligt frammanad av Mats Rondins genomlysta gestaltning."

"...Rolf Martinssons hyllning till Arnold Schönberg, "A. S. in Memoriam", är en reflex av dennes "Verklärte Nacht". Där Schönberg var senromantisk är Martinsson nyromantisk, med likartat välklingande känslomässigt engagemang och solent patos..."

"...Nästa verk av Martinsson är en hyllning till Arnold Schönberg. Dock inte till tolvtonstekniken, utan till den senromantiske Schönberg och verket Verklärte Nacht, som handlar om två unga älskande. Martinssons A. S. in Memoriam, för stråkorkester, ansluter nära i stil med Verklärte Nacht. ...Martinssons memoriam, fick ett säkert och sensibelt framförande..."

"...som kommit ut med en verkligt förnämlig CD...Rolf Martinsson representeras på en mycket välklingande CD från det lilla kvalitetsbolaget Daphne...En eloge till Malmö SymfoniOrkester som under ledning av sin chefsdirigent Christoph König gör en underbar insats för att levandegöra denna attraktiva och intressanta musik..."

"Den ofta spelade Schönberghyllningen "A.S. in Memoriam" finns givetvis också med på denna porträttskiva där musiken ofta låter ovanligt bekant i sin formsäkerhet och flotta orkesterbehandling. Som om Martinsson gått varvet runt och sökt en skärningspunkt före modernismens genombrott. Skickligt, men kanske inte alltid nagelbitande spänning."

"Rolf Martinsson, som fick ett internationellt genombrott med trumpetkonserten "Bridge", skriver flott och flödande. Mer sällan vågat eller egensinnigt, men hörvärt. Liksom en del andra i sin generation (född 1956) bröt han med modernismen och har på senare tid nått en stor publik med ett expressivt, ibland romantiskt märgfullt tonspråk. Orkestern är hans hemmaplan, vilket bevisas på denna cd där Malmösymfonikerna spelar musik skriven under de senaste tio åren.....Ett av Martinssons allra finaste verk är "A S in Memoriam", till Arnold Schönbergs minne; musik som, om man vill hitta referenser, klingar i den mättat Wagnerindränkta, tidige Schönbergs anda.....Så om svensk filmindustri någon gång skulle få för sig att tänka stort för musiken, har man en skånsk John Williams i Martinsson."

"...Den martinssonska fyrklövern är lyckobringande. För kompositören, som skivbolaget Daphne härmed ägnar en fin dokumentation. För lyssnarna, som kan glädja sig åt klanger med färg. Martinsson är nämligen helt klart en skicklig målare med orkestern som palett."

"...Ett utomordentligt stycke, mycket vackert."

"Först ut - A. S. in Memoriam av Rolf Martinsson. Komponerat till minne av Arnold Schönberg och hans mästerverk Verklärte Nacht, och Schönbergs tonspråk återfinns mycket riktigt i stycket. Ett flödande, hjärtskärande stycke romantik, välspelat av Norrbottens kammarorkester, med en del intressanta dynamikväxlingar."

"...Kvällen inleddes dock med en annan, mycket spännande komposition, nämligen A. S. in Memoriam skriven av tonsättaren Rolf Martinsson (f. 1956). Det är en hyllning till den store banbrytaren inom den moderna musiken, Arnold Schönberg, ett verk jag blev mycket imponerad av..."

"...In the first piece (A.S. In Memoriam), which is a lyrical ode to Schönberg's Verklärte Nacht, the deep and organic quality of the strings evoked a sense of quiet yearning..."

"The opening piece, A. S. In Memoriam by the contemporary Swedish composer Martinsson (1956-), and the encore performances of Andante Festivo, Karelia, and Alla Marcia from the Karelia Suite were of exceptional quality. It is possible to regard these selected works as a mere greeting by the orchestra..."

"...verket har onekligen ett anslag med internationell räckvidd. En tidigare mindre version har nu ersatts av en större, vilket innebär att den täta stämföringen får en tyngd som väl fyller kravet på att vara sprungen ur en nordisk tradition."

"...hos Martinsson utnyttjas instrumentens olika speltekniker i ett ganska strävt och hårt strukturerat stycke...Bastubans rörlighet fascinerar. Sordineringens, dämpningsteknikens, färgskalor utforskas - ända upp till surrande knallrött. Märkliga fjärrklanger...Detta är i första hand formmedveten musik som väcker intresse...Ett gott hantverk."

"...Att samtida musik kan förena dissonans och välklang på ett effektfullt, ja suggestivt sätt, bevisades i den 1999 uruppförda trumpetkonserten "Bridge", av svenske tonsättaren Rolf Martinsson. Bejublad solist var Håkan Hardenberger, som fått sig verket tillägnat och som uruppfört det. I hans blixtrande tolkning förbands bländande glans med förbluffande mjuk tonansats, brilliant virtuositet med intensiv, rentav glödande uttryckskraft. Andris Nelsons visade här också prov på stor följsamhet när Bamberger Symphoniker med precision och kraft bringade detta stilistiskt kontrastrika partitur att klinga. Hardenberger belönade publikens ovationer med ett lågmält innerligt extranummer..."

"Konserten igår inleddes med trumpetkonserten Bridge av Rolf Martinsson framfört av den eminente solisten Håkan Hardenberger. Det blev ett sympatiskt möte, ypperligt framfört av den svenske världsstjärnan som hade fått ett krävande parti att bemästra. Konserten har långa luftiga bågar och faller inte i den sedvanliga fällan med feta nonackord som dessvärre är så vanlig i denna typ av musik som innehåller klara bluesliknande passager. En ovanlig konsert som frambringade goda minnen från tidigare år. Absolut något att sätta kryss i taket för!"

"Ny konsert av Rolf Martinsson och en klassisk symfoni gav ett brett och varierat program. Trumpetaren Håkan Hardenberger har alltid haft blick för nya verk. Denna gång kom han med en ny konsert av landsmannen Rolf Martinsson. Bridge var titeln, och Hardenberger uruppförde verket 1999. Senare har han framfört Bridge runt om i världen. Konserten var i en sats och hade både med sitt tonspråk och sin tredelade form symfoniska dimensioner. Med koppling till detta representerade den ett publikfrieri också med tanke på att den otvetydigt utnyttjade soloinstrumentet och effektiva kontraster mellan de tre avsnitten i en virtuos och klangfull orkestrering. Hardenberger sparade inte på effekterna, och med en utåtvänd och energisk spelstil blev konserten förträfflig. Stilistiskt spände den över ett stort register där det fanns både populära vändningar och en mångfacetterad och färgrik instrumentation. Hardenbergers solistiska roll var briljant och framförallt demonstrerade han viljan att forma ett förlopp som motpol till en stor orkester."

"New music is often intelligent, engaging, amusing and moving, but it's hardly ever thrilling. Rolf Martinsson's Trumpet Concerto ("Bridge"), vintage 1999, is thrilling. Swedish trumpet whiz Hakan Hardenberger, for whom it was composed, played the daylights out of it Friday evening, with guest conductor Carlos Kalmar and an inspired Milwaukee Symphony Orchestra. A nervous, jagged, jazzy edge marks one extreme of the music. Think Bernard Hermann's score for "Psycho" or Duke Ellington's for "Anatomy of a Murder." The other extreme is a lush, bluesy lyricism that recalls the extravagant slow themes in Gershwin's symphonic music. Martinsson made these influences his own by using them to celebrate Hardenberger's staggering virtuosity and by subjecting them to his fantastical yet convincing formal procedures. Two cadenzas - the first muted and moody, the second open and aggressive - connect the three movements. The first builds on a fractured theme of toe-stubbing rhythms and unlikely, leaping intervals. It sticks in the mind, to the extent that the organic development that follows makes compelling sense. The florid, lyrical outpouring of middle movement tops out in a climactic flood of melodic and orchestral lusciousness. The finale is a rave-up of speed and power, and Hardenberger has the chops to make it work. Kalmar was right on top of this piece..."

"...Håkan Hardenberger och Rolf Martinssons praktfulla trumpetkonsert Bridge är ett annat, senare exempel på den här svenska konstmusikaliska specialiteten. Den uruppfördes i Göteborg för fem år sedan och har sedan dess uppmärksammats stort i bland annat USA. Stramare hållna partier paras av en sorts Gershwin- och Broadwayprakt med så breda, kråmande oförblommerat glittriga och fläskiga orkestertutti att det hade fått Richard Strauss att rodna förläget. Det är en språngbräda för den lysande Hardenberger - formulerat i en sats om än inte utan en episodisk karaktär - och ett vällustigt lyssnaröverfall med virtuos orkesterhantering som dödligt vapen."

"Den urskickliga solisten Håkan Hardenberger har redan spelat stycket åtskilliga gånger - det har blivit Malmötonsättaren Martinssons väg ut i världen och visar honom som driven orkestertekniker med stark klangmedvetenhet."

"...The centerpiece is Bridge (Trumpet Concerto 1, 1998) by Swedish composer Rolf Martinsson, a showy tour de force that runs for 26 minutes. The polychromatic work includes spectacular virtuoso displays in both solo and orchestra, long moments of quiet rumination by the unaccompanied trumpeter, the delicate sound of water goblets, exchanges between trumpet and specific orchestral instruments or sections, and a ferocious ending that concludes several minutes of a driving pulse."

"...Instead Bridge, his Trumpet Concerto No. 1, is aurally coherent, skilful in its scoring, big on melody and ultimately a resounding tour de force of virtuosity, adrenalin and exhilaration..."

"...Martinsson has a vivid ear for effect and scoring, a feature that comes through regularly as he pits soloist against orchestra in music that can often progress from passages of combative challenge to waves of bittersweet melody, almost Hollywood-like in their climactic lushness. The piece was written in close collaboration with Hardenberger and draws some fine, technically formidable playing from the soloist who is every bit as exciting and exacting as you would expect from a master of contemporary repertoire. The booklet notes mention that the work has been a real hit with audiences and it is not difficult to see why. I found it difficult to keep off the edge of my chair for much of the piece, particularly the white-knuckle ride of the headlong last seven minutes."

"...A lot of present day works sound extremely forced when they have to try to sound modern while at the same time giving the listener melodic harmonies to associate pleasant feelings with. But Bridge is brilliantly composed! Here, harmony and discordant tensions meet in a natural way. This makes the concerto interesting from start to finish. At the same time as you want to stop the flow and allow the wonderful sounds to melt in your mouth, you cannot wait to hear what will happen just around the corner. Definitely the best trumpet concerto for many years..."

"...medan stilistiske fribrytaren Martinsson i sin konsert öppnar de varseblivningsmässiga spjällen för fullt på ett sätt som i första hand för tanken till Richard Strauss och Ottorino Respighis orkestrala excesser...Martinsson instrumenterar rasande skickligt utan att för den skull kunna beskyllas för att dölja en presumtiv brist på idéer bakom en färggrann orkestersats och han delar dessutom, inom ramen för sin ogenerat extroverta estetik, frikostigt med sig till åhöraren av såväl inriktad harmonik, svepande melodik som en, i finalen, oemotståndligt medryckande rytmik..."

"...Martinsson's amazing trumpet concerto was the big surprise of the evening. After its elusively spooky opening, few could have expected the opulent outpouring of Hollywood-style schmaltz that enabled Hardenberger to show off his complete vocabulary, from astonishing technical virtuosity to teasing out a golden-flavoured lyricism even Miles Davis would have been proud of..."

"...it is clearly a brilliantly theatrical addition to Hardenberger's repertoire, progressing from a tenebrous opening to a frenzied and blazing finale..."

"...Best of all was Rolf Martinsson's trumpet concerto no 1. It had its orchestral roots as much in the lush sounds of 30s jazz or film music as in modern classical music. The startling brilliance of soloist Hakan Hardenberger matched the musical gymnastics of Miles Davies with the best of classical playing, and it vied for attention with the unusual orchestral effects. This was a performance I found thoroughly entertaining and exhilarating..."

"...But, before the carousing began, the crowd was treated to the U.S. premiere of a new trumpet concerto by Swedish composer Rolf Martinsson (born 1956), a 25-minute, one-movement work of bristling excitement and invention that balances immediate appeal with lasting depth. The music begins ominously with rumbling bass drum and an eerie scrim of strings from which the trumpet explodes in stuttering phrases. The piece sways between bustling activity and lyrical passages spread out in rich jazz-like chords. The pacing is subtle, the soloist often moving faster than the accompaniment and the music sliding between prickly and suave episodes. Martinsson also favors tumbling lines that fall in large intervals, advanced harmony, atmospheric orchestration and syncopated polyrhythms. The superb Swedish trumpeter Hakan Hardenberger, for whom the piece was written, was the soloist, revealing electrifying technique. Jarvi shaped the music in vast peaks and valleys of dynamics. Jarvi's rhythmic confidence translated into virtuoso playing from the DSO..."

"...Att Rolf Martinssons trumpetkonsert, beställd av Göteborgssymfonikerna och uruppförd i våras, tilltalar såväl Järvis som Håkan Hardenbergers musikaliska ådra är mer än begripligt. Verket präglas av en omedelbart fängslande, lekfull utveckling från skimrande diffusa klangkonstellationer till en alltmer förtätad dialog i växelspelet mellan solist och orkester, en accelererande tour de force som till sist tar andan ur såväl exekutörer som publik. Den i grunden romantiskt anlagda konserten är överskådligt uppbyggd, indelad som den är i tre avsnitt med överledande kadenser och bör ha förutsättningar att bli ett repertoarverk, kanske också Martinssons publika genombrott. Suveränt utförde Hardenberger det krävande solopartiet. Jan Sandströms Motorcykelkonsert för trombon har fått en utmanare på trumpet."

"...Best to view the Hummel as a warm-up for the two further concerti offered consecutively by the remarkable Hakan Hardenberger, for what came next was the demandingly substantial Trumpet Concerto no.1, Bridge, by Swedish composer Rolf Martinsson, here present to witness his work's British premiere (the only previous performance was in Gothenburg last month) recorded for subsequent BBC broadcast.

Scored for a gargantuan orchestra including two harps and a pair of tuned water glasses, the piece happily parades its composer's fashionably polystilistic language. It climbs from the depths (as in Ravel's Left-hand Piano Concerto), it erupts into wind and string coruscations, moves into a bluesy big band sequence and climaxes in a lush romantic tune on full orchestra.

From this material Martinsson builds a satisfying 25-minute structure, the solo trumpet virtually ever-present, often reiterating a rhythmic repeated-note figure, and imperceptibly climbing towards the highest reaches of its register. Sympathetic and understanding, Hardenberger's performance was delivered with security and stamina, concluding with a high-pitched blast of well-deserved triumph. The GSO under principal conductor Neeme Jarvi collaborated with vigour and sensitivity..."

"...Birmingham and Glasgow will be made aware of the orchestra's commitment to the newest of new music. Järvi was so impressed by a brand new trumpet concerto written by Sweden's Rolf Martinsson for Hakan Hardenberger that he is insisting on adding it to a Birmingham programme which also includes virtuoso concertos by Hummel and Arvo Pärt..."

"...They were even genuinely thrilled to hear a new piece of music. But with Håkan Hardenberger the spinetingling soloist in the world premiere of Rolf Martinsson's Trumpet Concerto No. 1, what's not to enjoy? Certainly, with the full force of the Gothenburg Symphony sweeping through the sumptuous, film noir melodic line at the heart of his concerto, this piece has more body (and curves) than Jessica Rabbit. Sadly, Martinsson's marvellous concerto isn't scheduled on the GSO's British tour...(except Birmingham)..."

"...Ett maffigt verk, fullvuxet både instrumentationsmässigt och formmässigt och med en solstämma som innefattar allt vad som går att göra på en trumpet. Inbillar jag mig i alla fall. Och varför inte när man har Håkan Hardenberger som solist. Kan någon, så kan han!.....mycket svängigt medryckande, och så lysande trumpetspel förstås. Därför given succé..."

"...Det är tredje gången detta verk framförs för publik och i vanlig ordning förväntar man sig, eftersom stycket är nyskrivet, ett atonalt och svårsmält stycke som är svårt att förstå sig på. Men redan från första stund griper Martinssons cellokonsert tag i publiken..... Hela stycket börjar mycket mystiskt med endast slagverk och blås. Det byggs upp mer och mer tills det blir en explosion och hela orkestern lämnar plats åt cellisten som börjar med en lång och häftig kadens, sedan tar orkestern vid igen och publiken kastas mellan vackra och mardrömslika platser. Rolf Martinsson har hittat en balans mellan det melodiösa och det oförutsägbara som många nutida kompositörer sällan lyckas med. Ibland påminner det lite om filmmusik, men det innehåller också partier som känns väldigt nyskapande..."

"...Martinssons musik är rakt på, inga krusiduller. Efter några inledande orkestertakter hamnar vi i en längre solomonolog. Jag uppfattar konserten som ett oavbrutet berättande, frågorna är inte många, svaren desto fler. I orkesterapparaten finns många röster med flörter åt både storband och underhållningsmusik. Trots det moderna tonspråket finns här en tydlig romantisk ingång. Lidström förvaltade solostämman med dramatisk intelligens, både i de olika melodifragmenten, partierna med högladdad energi och i slutdelens veritabla kapplöpning med orkestern..."

"...Ordet "filmmusikaliskt" används ibland som förklenande beskrivning på nyskriven musik. Förmodligen menar man att det låter som om musiken förstärker en "utommusikalisk" känsla, att den inte riktigt bär upp sitt eget innehåll. Men om musiken får levande och ostoppbara bilder att strömma genom huvudet? Det är Rolf Martinssons "Cellokonsert" som väcker frågan. Verket är beställt av solisten Mats Lidström till Londonprojektet From-Sweden.com och följer ett storslaget, fantasieggande upplägg. Här finns ett orkestralt raffinemang som för tankarna till Richard Strauss, fläckar av jazzklassiskt storband mot en romantisk fond och ett tonspråk som skulle kunna passa till någon av Clint Eastwoods senare filmer. Är det en slump att jag hör en mörk flod, a mystic river, i orkesterns djupregister? Ser Mats Lidströms cello sväva som en självlysande, djärvt dragen bro högt där uppe? Musiken i sig påminner om hur man skapar kvalitet inifrån traditionen, men jag upplever också en skicklighetens distans. Den uppvägs av Mats Lidströms unika personlighet. Styckets starkaste sida är redan från början de mycket växlingsrika kopplingarna mellan solist och orkester. Och direkt märks cellistens förmåga att helt och fullt växa samman med sitt instrument. Mats Lidström smälter samman viktlöshet och märgfullhet till nya legeringar, klättrar hängivet genom tonregistren; han gör det oväntade innan man knappt hunnit förvänta sig något. Ändå är det mer lyssnande än excentriskt...."

"...Huvudnumret är dock uruppförandet av Rolf Martinssons första cellokonsert, komponerad för den sedan femton år tillbaka Londonbaserade cellisten Mats Lidström. Ett verk som också är tillkommet i tät dialog med solisten. Cellokonserten saknar titel och är en djup bugning åt celloinstrumentet och dess romantiskt expressiva tradition. Efter en inledande kort och dramatisk orkesterinsats, som tar avstamp i ett typiskt martinssonskt vulkaniskt muller, följer mycket överraskande en långt uttagen solokadens där instrumentet blir en "röst" eller kanske till och med en "person".

Kvällen är utan tvekan den briljante Mats Lidströms, som här fått ett stycke som skickligt återanvänder grepp ur den stora cellorepertoaren. I mina öron väl lojalt, men samtidigt fascinerande i sin förening av mainstream och outsiderskap. Martinsson är, med sin fartfylldhet, stora anslag och färgstarka orkesterbehandling, svensk orkestermusiks senaste älskling. Och cellokonserten är bara en av tre nya konserter på kort tid. Den hyllade trombonkonserten "Fairlight" uruppfördes bara för ett par veckor sedan i Stockholm och till hösten kommer en ny flöjtkonsert. Jämfört med trombonkonserten är cellokonserten dock betydligt mindre filmisk (Martinsson är djupt inspirerad av Kurozawa). Men en del känns igen: de tvära kasten och känslan av en oavbrutet hög puls (som vore det jazzmusik i botten) även när det råder total stillhet samt en tveklöshet vad gäller de melodiska motiven. Det säger verkligen "smack!" om en del av dem. Men framförallt lockas jag av de ställen där musiken drivs mot något oförklarat. Likt då någon öppnar en hemlig port eller ett skrin. Som hos Kurozawa - eller varför inte - som i 'Indiana Jones'?"

"...Uruppförandet efter paus av Rolf Martinssons femsatsiga Chamber Concerto No. 2 blev både omtumlande och sinnestänjande. Fem satser varav sats 1, 3 och 5 utvecklade gestik och rytmik i växande intensitet, sats 2 och 4 långsammare och mer traditionellt harmoniska. Ändå fanns där trådar och subtila klangskiften som sammanfogade allt..."

"...Ett spännande resultat: en tät, ibland korallik, fin väv. Ett mönster med överraskande inslag..."

"...Att skriva musik för sex klarinetter erbjuder andra svårigheter - den homogena ensemblen gör det svårt för lyssnaren att höra sig fram till den enskilda stämmans uttryck. Rolf Martinsson löste uppgiften med elegans. De fyra satserna ägde fint artikulerad karaktär och kompositionen gick alltid jämnt ut - ingen stämma var överflödigt fyllnadsgods..."

"...Stora kontraster i nutida expressiv anda tog över med Rolf Martinssons nyskrivna "Coloured Flames". En ensam flöjt sökte sig fram allra först, och spänningen hördes direkt i ett oktavsprång som touchade en halvton för högt, innan musiken stegrade sig mot extassökande styrka. Som helhet mycket intressant musik med tydlig struktur i fyra delar och därmed ganska lätt att ta till sig..."

"Malmötonsättaren Rolf Martinssons "Coloured Flames", Gunnar de Frumeries "Svit", Daniel Börzts "Winter Pieces" och Hilding Rosenbergs Quintetto bildar en vacker bukett av svensk nutida musik. Martinssons skarpa färgkontraster, Frumeries dansanta rytmer, Börtzs och Rosenbergs kärva harmonier är skivans stora behållning. Dessutom visar den blåsartisternas höga tekniska och musikaliska standard."

"...Rolf Martinssons Coloured Flames, specialskrivet för kvintetten bjöd på spännande och annorlunda tongångar. Från inledningen med lugn soloflöjt genom verkets mer kraftfulla delar där hela kvintetten får ta i för full hals så hör man som lyssnare flammor uppenbara sig. Fascinerande!..."

"...Rolf Martinssons verk äger stor skönhet, intensitet och särprägling och det var en njutning att få ta del av verket..."

"...Bland de sex tonsättarna i Malmögruppen Futim är väl Rolf Martinsson den som väcker störst intresse, en komponist vars musik ökar i angelägenhetsgrad.....Här var en förtätad stämningsbild med ett skeende som man gärna följde, väl sammanhållen och med ett mycket raffinerat samspel mellan de båda soloinstrumenten."

"...som kommit ut med en verkligt förnämlig CD...Rolf Martinsson representeras på en mycket välklingande CD från det lilla kvalitetsbolaget Daphne...En eloge till Malmö SymfoniOrkester som under ledning av sin chefsdirigent Christoph König gör en underbar insats för att levandegöra denna attraktiva och intressanta musik..."

"Det stora orkesterverket 'Dreams' är direkt inspirerat av Akira Kurosawas film med samma namn. De är knappast fråga om ett soundtrack i egentlig mening, men trots det musik med en skildrande ådra som öppnar med rusande slagverk och brassfanfarer värdiga ett sofistikerat epos."

"Rolf Martinsson, som fick ett internationellt genombrott med trumpetkonserten 'Bridge', skriver flott och flödande. Mer sällan vågat eller egensinnigt, men hörvärt. Liksom en del andra i sin generation (född 1956) bröt han med modernismen och har på senare tid nått en stor publik med ett expressivt, ibland romantiskt märgfullt tonspråk. Orkestern är hans hemmaplan, vilket bevisas på denna cd där Malmösymfonikerna spelar musik skriven under de senaste tio åren.....Kurosawa-inspirerade "Dreams" för orkester är i sig inte tänkt som filmmusik, men ändå av den karaktären med brett och dramatiskt orkestermåleri.....Så om svensk filmindustri någon gång skulle få för sig att tänka stort för musiken, har man en skånsk John Williams i Martinsson."

"...Det är också Dreams som är det rikaste verket av de fyra som bjuds. En stor och klangfull orkester förmedlar ett visserligen fragmentariskt flöde men företar samtidigt en spännande vandring genom lätthet och tyngd, sensualism och kärvhet...Den martinssonska fyrklövern är lyckobringande. För kompositören, som skivbolaget Daphne härmed ägnar en fin dokumentation. För lyssnarna, som kan glädja sig åt klanger med färg. Martinsson är nämligen helt klart en skicklig målare med orkestern som palett."

"...De valda avsnitt som Malmösymfonikerna, under dynamisk ledning av Ilan Volkov, spelade gav orkesterns alla tänkbara uttryckssätt, klangfärger, rytmiska och dynamiska resurser närmast fritt spelrum - tidvis nästan i impressionistisk orkestrering i stil med den konstens mästare Maurice Ravel. Ett stycke nutida musik där filmens bilder på ett spännande sätt omskapats i självständig och symfonisk frihet på musikens villkor..."

"...Kombinationen (musik+film) tycktes fungera förträffligt. Orkesterns målande i skarpa och breda penseldrag gav prov på en homogen, välartikulerad tolkning av detta ensatsiga verk, för kvällen i förkortad version. Den polyfona tekniken behärskar Rolf Martinsson med utsökt finess och kontrasterna mellan å ena sidan en närmast impressionistisk färgskala och å den andra ett atonalt spel av toner gav spänst och rytm åt musiken. Ja, en inledning på kvällen kunde nog inte ha börjat bättre. Det hela gav verkligen mersmak!..."

"...Dreams för stor orkester är inspirerad av scener ur Akira Kurosawas fängslande och mystifierande film med samma namn. Och fantasin får sannerligen näring också av Martinssons musik. Klangmoln tornar upp sig, massiva men ändå detaljtätt artikulerade i sitt myllrande inre, klangmoln förtunnas och låter ana fasta konturer i en spröd, syrlig belysning..."

"...Även om det inte var fråga om ren filmmusik hade verket en klar programmusikalisk karaktär med ett påtagligt visuellt uttryck och välgjord instrumentation. Verket är satt för en mycket stor orkester och bitvis påminde klangfärgen i Martinssons verk om den berömde kollegan John Williams. Framförandet kännetecknades av en stark nerv och spänning där små strukturer och effektfullt kort rytmik vävdes samman till en utmärkt helhet..."

"...Av Rolf Martinsson uruppfördes Drömmar, ett bortåt halvtimmeslångt stycke för stor orkester. Musiken är inte stöpt i, utan tycks snarare av eget inneboende initiativ ta sig form i en kort explosiv prolog följd av åtta sammanhängande satser, eller tillstånd för att välja ett mera passande ord. Bakom dessa drömbilder ligger en gemensam inspirationskälla: en film i åtta sällsamma, olikartade och ändå gåtfullt sammanhörande, episoder av den japanske mästerregissören Akira Kurosawa. Det strålar också en skiftningsrik suggestion på enhetlig grund ur Martinssons musik, som dessbättre inte offrar något åt svalt medhårsstrykande exotism. Vad Martinsson tagit fasta på, också i de mest utstuderat sköna bilder, är den latenta känslan av undanglidande overklighet och hotfullhet. Hans skicklighet att nyttja gammal såväl som ny kompositionsteknik, leder till strävt träffsäker stämningskarakteristik: den rika klangpaletten nyttjas med god ekonomi till både korthugget brutala attacker och skira trådar. Ett återhörande vore välkommet, och då kunde man kanske ordna med ett montage ur filmen?..."

"...Med spänning mottogs Martinssons symfoniska svit Dreams;.....Efter att ha lyssnat till Dreams kan jag för egen del lugnt konstatera: detta är inte bara det största utan också det bästa jag hört av Martinsson. Färgrikedomen, en stor orkesterapparat, bland annat med två harpor, ger tillfälle för tonsättaren att låta klangfantasin spela. Leken i klangfärgerna kunde ha utmynnat i lyrisk akvarellkonst, men Martinssons musik har fått nästan förvånansvärt kraftfulla, dramatiska drag. Den vandrande formen. Tonsättaren har, som han själv sagt, "nagelfarit" Kurosawas film Dreams men gör naturligtvis inga försök att följa en handling i programmusikalisk mening, i motsats till Richard Strauss i Till Eulenspiegel, för att ta ett färskt exempel från Konserthusets repertoar. I stället rör det sig om en psykisk affinitet eller närhetskänsla i fråga om atmosfären i dessa ikonofonier, dessa klingande bilder.

Det är absolut inte nödvändigt att känna till den filmiska förlagan för att ta till sig musiken. Det finns en god och omväxlande linje i musikens eget levande rörelsemönster. Förflyttningarna mellan olika känslolägen sker med konsekvens och energi. Till skillnad från förloppet i Mussorgskijs Tavlor på en utställning, ett naturligt jämförelseobjekt, flyter de olika bilderna i Dreams samman och in i varandra, utan att kontrastverkningarna uteblir. Mussorgskijs inlagda intermezzon i form av 'promenader' saknar motsvarighet. Korta melodiska fragment sveper förbi, och impressionistiska skalslöjor dras upp, eller, som i slutet, neråt i ett utklingande pianissimo. Men mest fångas uppmärksamheten av explosiviteten. Oftast som spänstigt, materialrikt temperamentsflöde, ibland dock i klichéartade, överbelastade detaljer. Det har dock det goda med sig, att man tar intryck av styckets generositet och ungdomliga drive. Idén att använda partituret som underlag för en balett är helt adekvat och borde egga fantasin hos en koreograf med sinne för livfulla drömmar."

"...Rolf Martinssons duo för violin och violoncell från 1986 väcker, med sin koncentrerade form och stora spännvidd mellan allvar och humor men med aldrig slappnande intensitet, respekt och intresse för tonsättarens ambitioner att söka nya vägar utan att ta genvägen över enkla kompromisser och slentrian. Det fantasifulla verket framfördes utmärkt..."

"...Här är återigen ett mycket klangskönt verk, välskrivet och fyllt med inspiration. Balansen mellan de fyra satserna är fint avvägd..."

"...Martinsson har helt lyckats överlista den inbyggda begränsningen i tvåstämmigheten, och musiken liksom uppfinner sig själv med lätt och sparsam fantasi. Likt leder ofta och oväntat till olikt, men ändå är linjen och helheten som garanterad..."

"...Martinssons Duo är ett verk som strålar av känslor. Här får instrumenten spela "på mammas gata", här står de tekniska experimenten tillbaka för ett intensivt och känslofyllt samspel mellan två jämbördiga stämmor. I det avspända men sensuellt laddade andantet är deras beröring varsam. I de snabba satserna får lekfullheten och spelglädjen ta ut svängarna. Duo är Rolf Martinssons opus 19, ett viktigt nummer i raden..."

"...Emellertid var Martinssons tonsättarfysionomi att känna igen. Finessen och smidigheten att föra musiken framåt fanns där, liksom det i grunden lyriska och milda budskapet - en lugn, vacker och lycklig musik, sammanknåpad med omärklig förslagenhet..."

"...Jo det fanns faktiskt ett äkta glädjeämne till: Magnus Båges extranummer 'Energy'. Virtuost, spänstigt och elegant."

"...Redan i orkesterintroduktionen med dess ganska mörka och sträva tonspråk kunde man notera att Rolf Martinsson träffat ett stämningsläge som väl stämde överens med Lagerkvists tankegångar.....Verket innehåller åtskilligt av intressanta klangkombinationer, mörka tongångar blandas med mera ljusa och hoppfulla och de dynamiska skiftningarna är väl inpassade i sammanhanget. Man kan utan vidare konstatera att Rolf Martinsson med detta verk nått ytterligare en kompositorisk framgång,..."

"...Så till ett uruppförande. Rolf Martinssons Face to face, tre musikaliska tablåer och repliker på Claes Ekelundhs måleri. Först en vandring mellan olika ansikten, möten mellan olika känslouttryck, sedan ett vredesutbrott och sist tillbakablickar och minnen. Allt handlar om mänskliga känsloenergier, som vrede, sorg och ångest. Håkan Hardenberger ger här utsökta prov på expressiva urkrafter, musikaliska moduleringar och ett kontrastrikt spel..."

"...Men huvudintresset knöts givetvis till Rolf Martinssons nya konsert som beställts av filhamonikerna. Martinsson ger här ännu ett prov på sin skicklighet, man frestas nästan säga snitsighet. Instrumentationen är fyllig intill det överlastade med mängder av detaljer, men under Alan Gilberts kommando överröstade orkestern ändå aldrig solisten. Strukturen är elegant, med tre satser ihopfogade till en. Den grandiosa inledningen griper tag med stora gester, mycket rörelse och brutna ackord som byggs upp från djupaste basläge. Efter några minuter hämtar orkestern andan med några sjunkande andetag i stråkarna, varpå förloppet upprepas. Därpå följer ett ominöst adagio, där spänningen aldrig släpper taget, varpå trombonen inleder det avslutande allegrot med en kort kadens. Det är ett slagkraftigt stycke som borde kunna bli en stor framgång såväl här som utomlands..."

"...Många, inte minst Rolf Martinsson själv, kommer att få glädje av hans första trombonkonsert: 'Fairlight', döpt efter en legendarisk synt och beställd av filharmonikerna. I likhet med solisten och torsdagskvällens dirigent tillhör han den tålmodiga sort som har gett sig tid att växa långsamt. Inte en ton är heller överflödig i hans på hög nivå underhållande stycke som inleds med big bang men som snart faller i sömn. Konserten kunde också ha hetat 'fair-yawn' ty inget instrument gäspar ljudligare än trombonen. Efter en misslyckad väckning glider musiken tillbaka in i ett ljuvligt drömtillstånd som kulminerar i två kadenser. Vid sidan av Christian Lindbergs inspirerade mästerskap måste Lucia Negros solistiska spel på piano och celesta lyftas fram ur ett partitur som avslöjar en slumrande musikdramatiker. När får Rolf Martinsson en beställning som väcker hans operamusa?..."

"...Den här gången spelar de flera verk som skrivits direkt för gruppen. Unge Rolf Martinssons gripande Gösta Oswald till minne, op. 8 innehåller också recitation av Karl Vennbergs dikt - en mycket stark upplevelse..."

"...Utan originalitetskramp har Martinsson i eftermodernistisk anda sökt det deklamatoriska uttryck som texten krävde och den klangliga botten därtill som är pianots uppgift att ge. Lyssnaren intygar gärna att han funnit. Dessa skildringar av kärlekens lycka och vånda har stor spännvidd och fantasirikedom..."

"...De indiska sångerna erinrar om den svenska romansens stolta traditioner: här är det närmast de Frumerie och Hallnäs som gör sig påminta. Martinsson är lyriker liksom de, med romantisk och impressionistisk touche. Det gäller själva attityden till texterna, det fina fångandet av stämningar, raffinemanget. Men tonspråket är ett annat, odogmatiskt modernistiskt. Ibland kan han rentav bli kolerisk, som i tredje sången."

"...Egentligen rör det sig om tio korta dikter som fyndigt kopplats ihop till par, där yttre landskap och inre tillstånd ställs mot varandra i samklang eller opposition. De kopplas samman av sjungna, lätt exotiska, skalor till en helhet som var starkt fängslande. En vid känsloskala återspeglades i sångstämman som ändå hela tiden höll sig okonstlad, fräsch och omedelbart njutbar. Gitarrackompanjemanget bjöd på raffinerade effekter, och musiken fördes framåt på ett mycket välfunnet sätt. Utmärkt musik..."

"...Stycket Kalliope har omvälvande inslag: dramatiskt och expressivt - men också ljuvt och smekande. Det är i denna typ av musik som Musica Vitae är som bäst; holländske dirigenten Otto Tausk ledde en oerhörd samspelt ensemble med en tät, tät stråkklang..."

"...som kommit ut med en verkligt förnämlig CD...Rolf Martinsson representeras på en mycket välklingande CD från det lilla kvalitetsbolaget Daphne...En eloge till Malmö SymfoniOrkester som under ledning av sin chefsdirigent Christoph König gör en underbar insats för att levandegöra denna attraktiva och intressanta musik..."

"Jag kan inte låta bli att associera till något så icke-samtida som snart sekelgamla Holst 'Planeterna' när jag lyssnar till Rolf Martinssons 'Kalliope' från 2004. Kanske beror det på upplägget. Holst skildrar egenskaperna hos varje planet, Martinsson antikens nio muser. Men det finns också en berättande, nästan filmisk känsla som gemensam nämnare. Hos Martinsson exempelvis ett tickande pizzicatourverk till astronomins musa Urania eller skir glasklang till Euterpe, flöjtspelets beskyddare."

"Rolf Martinsson, som fick ett internationellt genombrott med trumpetkonserten 'Bridge', skriver flott och flödande. Mer sällan vågat eller egensinnigt, men hörvärt. Liksom en del andra i sin generation (född 1956) bröt han med modernismen och har på senare tid nått en stor publik med ett expressivt, ibland romantiskt märgfullt tonspråk. Orkestern är hans hemmaplan, vilket bevisas på denna cd där Malmösymfonikerna spelar musik skriven under de senaste tio åren. Pinfärska 'Kalliope' (2004) är ett inspirerat verk för stråkorkester med satserna ägnade de nio muserna. Fjärde satsen, Euterpes, utgör till exempel ett suggestivt spel med dovaste mörker och tillfälliga ljusspår.....Så om svensk filmindustri någon gång skulle få för sig att tänka stort för musiken, har man en skånsk John Williams i Martinsson."

"...There is a typical Scandinavian chill or coolness in the marrow of this very adept and sensitive tonal string writing.....An intelligently assembled collection with Kalliope and At the End of Time standing strongly in the string orchestra and melodrama stakes."

"...Musiken pendlar från läcker miniatyrkonst till breda, nästan heroiska exposéer...Den martinssonska fyrklövern är lyckobringande. För kompositören, som skivbolaget Daphne härmed ägnar en fin dokumentation. För lyssnarna, som kan glädja sig åt klanger med färg. Martinsson är nämligen helt klart en skicklig målare med orkestern som palett."

"...Rolf Martinsson bidrar med Libra opus 36, ett både spänstigt och oförutsägbart verk med många spännande skiftningar..."

"...Här fastnade jag speciellt för Martinssons musik, så full av sprudlande aktivitet, små avgränsade motiv och maffiga orgelsjok..."

"...Skivans tredje verk, Lontano av Rolf Martinsson, är ett verk av tydlig bågform. Det inleds med nästan ohörbara orgelklanger som växer och växer för att mot slutet fjärma sig mer och mer. Tonsättaren använder fjärrverket med mycket suggestivsim och resultatet blir ett levande och skälvande stycke musik, trots en ganska rapsodisk form..."

"...Rolf Martinssons Lontano kontrasterar med en jämförelsevis romantisk, improvisativ och stämningsmålande attityd. Fakturen är gles, svävande och återhållsam. Musiken växer organiskt ur ett klangligt substrat, i förstone antydande och recitativiskt, senare allt tätare innan musiken åter svinner hän i orgelns fjärrklanger. Att vara tonsättare i Malmö har alltid kunnat ses som en udda sysselsättning. Nu hör man att något löftesrikt håller på att växa fram. Glädjande att MAP är med på noterna!"

"...Rolf Martinssons Lontano präglas som det mesta av honom av omedelbar skönhetsverkan realiserad inom en lyrisk, anspråkslös form. Obon lekte, lätt identifierbar, en stilla kurragömmalek mellan mer eller mindre avlägsna orgelklanger..."

"...Rolf Martinssons musik rispar oss i hjärtat och vi känner i hela våra svenska svårmodsväsen att nu är ögonblicket av maximalt ljus..."

"...Först ut var kvällens solist, tubaspelaren Sven-Olof Juvas, som med förödande skicklig teknik spelade ut sitt instruments hela register i Rolf Martinssons Monodi för tubasolo. Han introducerade något som tydligen var nytt för många i publiken att döma av de häpna reaktionerna, nämligen möjligheten att sjunga samtidigt som man spelar, ett spel på harmoniska deltoner som ger en trolsk, mycket, mycket säregen klang. Bravo!..."

"...Det fick sitt uruppförande i Strömsund och stycket imponerade.....Snyggt klingade de ackord som bildades när tubaisten sjöng duett till sitt eget spel - hur det nu är möjligt? Stycket var koncentrerat till sin form, med utsökt helhet från början till slut och mästerligt framfört av Juvas..."

"...Här fyllde övertonsarrangemang och saligt brummande, ackompanjerande bastoner salongen med virtuost dubbelspel. Exceptionellt mycket kunde göras av Juvas i solostycket..."

"...Intresseväckande är däremot Malmökompositörens nyskrivna Monogram op. 30, och ändå är det tjugo minuters extrem musik, bitvis svängig, bitvis à la satserna i barockens sviter. Sven-Olof Juvas bjöd på en suverän uppvisning av en total kontroll från djupet till höjden och fick använda en mängd moderna spelsätt..."

"Genialisk instrumentering och ett succéartat framförande!

STOR UPPLEVELSE. Denna vittomspännande ekvilibristiska 'berg- och dalbana' för bastuba hör till kategorin Upplevelser - det griper tag i lyssnaren och lämnar inte sinnet i första taget.....och nog tycktes den stora bastuban ha fått balettskor på sig. Ofta kan basinstrument i solouppgifter ge ett tungt och segt intryck - som att gå med för stora gummistövlar i nyplöjd leråker - men här, spelad av Sven-Olof Juvas, kunde det lika gärna ha rört sig om en piccolaflöjts lätta drillande...Verket Monogram är skrivet med tuban som soloinstrument och Martinsson har konsekvent undvikit att placera bastuban som basinstrument i ensemblen. Det har en klart modernistisk framtoning med bitvis kärva och fräna partier, men också lugna och mer melodiska inslag förekommer ofta. Instrumenteringen tycker jag närmast är genialisk och verkar passa musikerna som hand i handske..."

"...Rolf Martinssons Månsånger (4 x ca. 1 min) är också ett välkommet tillskott till repertoaren för manskör! Texterna är japanska dikter tolkade på svenska av Per Erik Wahlund. Med utomordentlig känslighet och med varsam hand målar Martinsson skir musik och lyckas transponera de nakna och enkla texterna till en mycket tilltalande manskörssats. Inte helt lätt för den tonalt belastade kören. Omfång och dynamik är relativt begränsade och både sångare och dirigent får nog tänka till en extra gång innan man formar fraserna. Det är långt ifrån 'Stå stark'..."

"...innan vi fick höjdpunkten, uruppförandet av Rolf Martinssons fyra Månsånger.....Små lyriskt vackra pärlor till korta japanska dikter - mästerligt känsligt samspel mellan ton och ord..."

"Då utmärkte sig kvällens uruppförande, Rolf Martinssons Nattviol, desto mer. Verket kunde, med hjälp av Carl Snoilskys text, på ett aningen krystat sätt anknytas till det pågående Linnéjubileet. Jämfört med de övriga klassiska styckena på programmet var Nattviol längre och mer varierat, inte minst i texturen, och satte därför en högre ambitionsnivå. Här gavs OD tillfälle att visa upp många av sina resurser, och kören befäste sin höga status som uttolkare av nyskriven musik."

"...En pärla i konserten var öppningsstycket Rolf Martinssons Open Mind från 2005. Skönhetsmättad och variationsrik musik som verkligen tog fram orkesterklangen och orkesterns möjligheter. Harmoniskt kaotiskt med raffiga gångar, rytmik och sköna bombasmer och tempoändringar..."

"...det blixtrade till i den inledande Open Mind av Rolf Martinsson (f 1956), ett verk som sysselsatte varje musiker och orkesterstämma med besked...Som orkesterstycke och ett varumärke för en framgångsrik orkester passade det alldeles utmärkt. Vilken energi och vitalitet präglade inte detta stycke!..."

"...Det är gediget komponerat, av en tonsättare som vet att använda hela orkesterns klangspektrum till fullo..."

"...det är mycket spännande musik. Ett virtuost partitur som kräver sin orkester men som Malmöiterna klarar med glans..."

"...Otto Tausk, hade känsla för att formulera Martinssons musik, först med full orkester i Open Mind, som nästan fungerade som uvertyr. Musik med friska anspråk på lyssnaren, som gav mycket tillbaka..."

"...Men också Rolf Martinssons 'Open mind', med sina tvära kast mellan lantlig idyll och ruscher genom nöjesdistrikten, höll intresset vid liv..."

"...Med sin klatschiga ridåöppning, sina big band-synkoper och fritonala andningspauser lämpar sig beställningsverket - Rolf Martinssons robusta Open Mind opus 71 - som öppning på många slags konserter..."

"...Om det verket är bara att säga att även det speglar kunnande och förmåga, att det tilltalar med sitt innehåll och sin uttrycksvilja. Martinsson fick inleda den här konsertkvällen. Mer än mycket tyder på att han inom rimlig tid skapar musik som sätts upp på konsertprogram som huvudnummer..."

"...Hans orkesterpoem är en sträv, förtätad tondikt. Tanken går till tidens flykt, via stegrad intensitet och dissonans, och de obändiga ostinatomotiven. Verket inger respekt, och detta var ett välfunnet tillfälle för Lions i Malmö att tilldela tonsättaren sitt musikstipendium för året..."

"...Intresset för och allvaret inför uppgiften (från dirigenten) smittade av sig på Malmösymfonikerna, varför Poema fick intensitet och tyngd i uttrycket och en skärpa i materialet som ställde den inre kraftmätningen och den yttre orkesterdräkten i klar belysning. Priestman strök tydligt under i Martinssons partitur, plockade fram linjerna och kontrasterna i musiken och lät den fint behandlade orkestersatsen blomma ut för fullt..."

"...Rolf Martinssons Orkesterpoem no 1 avslutade konserten. Martinssons tonspråk har skärpts, den bländande och förföriska Ravelpaletten har fått en tyngre, tätare och komplexare färgskala, absolut mera personlig och med en viljekraft och koncentration som inger respekt. Hjalmar Gullbergcitatet "Det angenäma har jag sagt adjö" föll mig osökt i tankarna vid åhörandet av detta verk, där inre krafter och konflikter framhävts på ett för Martinsson hittills nytt sätt..."

"...I Rolf Martinssons Orkesterpoem gick tankarna till Stravinskij, men Martinsson är redan självständig nog för att väcka intresse med sin tunga, blockartade musik, sin eruptiva kraft och sin virtuosa behandling av den stora orkestern..."

"...Det är ett beställningsverk av Malmö SymfoniOrkester, skrivet för och i samarbete med Anne Sofie von Otter, till stor glädje för både tonsättare och interpret, det är uppenbart. Det ogripbara, subtila, smygande och associationsrika i Emily Dickinsons ofta aforistiska och epigramartade poesi har fått sin musikaliska motsvarighet hos Rolf Martinsson i en form som ligger väl till för Anne Sofie von Otters röst. Hans sätt att i toner klä denna poesi ligger i linje med hans på senare tid mer intuitiva och sparsmakade tonspråk...Anne Sofie von Otters framförande är en tät väv rik på nyanser, rör sig mellan olika strukturer från det kantiga till det mjuka. Hon inleder temperamentsfullt och sätter en kraftfull slutpunkt med en kort strof om berömmelsen, att den är som ett bi - som snabbt flyger sin kos..."

"...Hans (Martinssons) tio små sånger till kalejdoskopiska dikter av Emily Dickinson visade stor stilistisk bredd och en befriande odogmatisk hållning till Dickinsons svårmodiga och förtätade universum."

"...Dikterna har Martinsson klätt i neo-romantisk musik med inspirerade melodier skräddarsydda till Anne Sofie von Otter. Det har resulterat i mycket fint utformade och iöronfallande sånger.....Ton för ton tar Martinssons melodier hänsyn till Otters personliga expressivitet, som bottnar i en suverän språkbehärskning och en förmåga att forma en linje med ovanlig flexibilitet.....Så länge von Otter sjunger Martinssons sångcykel är den en "given klassiker"."

"...Konserten var framförallt en triumf för Malmös egen tonsättare, Rolf Martinsson, med UK-premiären av hans Orchestral Songs. De sjöngs av vår tids svenska näktergal, Anne Sofie von Otter, som för första gången framträdde i Bridgewater Hall.

Lyckat

Allt som allt var det en lyckad kväll, och det nya verket (som kunnat höras endast en gång tidigare, i Köpenhamn för några dagar sedan) borde ha varit en uppenbarelse för dem som förväntar sig att ny musik alltid är svårlyssnad. Rolf Martinsson skapar ljud som är genuint vackra: i det här fallet genom att använda den amerikanska 1800-talspoeten Emily Dickinsons dikter, som i sin enkelhet snarast påminner om haikudikter. Han tar sig okomplicerat an uppgiften, använder sällan full orkester men en rikedom av delikata, ofta magiska klanger skapade genom ett sparsmakat bruk av orkesterns resurser. Särskilt slagverket har fullt upp. Stilen är post-atonal och neoromantisk. Tänk Colin-Matthews-meets-Delius, om du vill ha engelska referenser.

Brillians

Han är inte rädd för att illustrera naiva texter på ett naivt sätt - åska, mullret hörs i ackompanjemanget - eller att vara öppen för filmmusikens timbre. Han skriver koncist och avslutar cykeln med blixtrande brillians. Det behöver knappast nämnas att sångkvalitén var häpnadsväckande. Vilket mångsidigt och underbart instrument Anne Sofies röst är, och vilken besjälad framställning."

"För Anne Sofie von Otter blev kontakten med Rolf Martinsson mer djupgående än vad Malmösymfonikernas förre vd, nuvarande operachefen Anders Franzén kunde ana, då han för sju år sedan förde henne samman med sin dåvarande Composer in Residence. När Martinsson komponerar för en bestämd artist, som exempelvis trumpetaren Håkan Hardenberger, basunisten Christian Lindberg och cellisten Mats Lidström, blir det inte bara en spännande konsert för en skicklig musiker utan framför allt ett psykologiskt porträtt av denne. Detsamma gäller också hans opus 82:a för von Otter. Ytligt sett består Orchestral Songs av tio sparsmakade dikter av Emily Dickinson, efter hennes mönster ordnade efter de tre kategorierna kärleken, naturen och livet, som Martinsson har färglagt med de skiraste akvarellfärger en symfoniorkester har i sin palett. Vid fredagens framförande i Malmö - dagen efter uruppförandet i Köpenhamn i samband med Malmösymfonikernas första gästspel i den danska radions nya konserthus - stod det klart varför han tagit så god tid på sig. Ty aldrig tidigare har jag upplevt en så mirakulöst välsittande musikalisk klädedräkt på en sångerskas röst. I sista sången beskrivs berömmelsen som ett bi, som kan sjunga, stinga och har vingar. Kan det sägas bättre om von Otter, trots att Dickinson aldrig hörde hennes toner, glänsande som tunna metalltrådar? Martinsson hushållar som en finansminister med de starka tonerna men är generös som en kommunikationsminister med de svagaste och vackraste. Är det inte snart dags för en operabeställning?..."

"...Men naturligtvis var det von Otter och Martinsson som stod i centrum. Utgångspunkten är en smula kontroversiell eller paradoxal: Emily Dickinsons förtätade, intima poem insvepta i en färgstark orkesterdräkt. Men Martinsson har föregångare i musikhistorien: Berlioz, Wagner, Mahler utgör milstolpar, medan Martinsson sluter upp någonstans i närheten av Benjamin Britten och har en impressionistisk kolorit som grundval. Sångerna är tio till antalet, alla korta, lyriskt mättade ögonblicksbilder, nästan epigrammatiska. Anne Sofie von Otter kan använda hela registret från operamässig glans till diskret kabaréton - en utsökt gestaltning av en rikt varierad, mot texterna lyhörd vokalstämma. Och Martinsson håller orkesterns dynamik i strama tyglar men spar annars inte på effekterna, smakfullt hanterade, men enstaka gånger på gränsen till det insmickrande - med svepande ridåer av harpoklanger, ett hart när smäktande violinsolo och en stilla lagun av förförisk harmonik. Detta är ny musik med bred kontaktyta; Martinsson har hittat ett framgångsrecept - om Anne Sofie von Otter är med på noterna så har "Orchestral Songs" potential att intressera och förtjusa även engelsk och amerikansk publik."

"...Martinsson visar här att han förmår bygga upp en engagerande dramatik som både i fråga om känslointensitet och logik blir trovärdig. Här fanns också skön melodik och kombinationer av instrumenten som gav fin klangverkan..."

"...Den följande kvartetten för oboe, klarinett, violin och violoncell av Rolf Martinsson var utsökt kammarmusik, och den framfördes också helt utmärkt. Martinsson skriver med benådat kontrapunktiskt handlag: satsen är klar, stämmor med något vackert att säga exponerar sig ledigt inom helheten, och formen växer utan möda..."

"...Rolf Martinssons Sagittarius (Skytten) tillägnad Francisca Skoogh uppvisade mer lyriskt sammanhängande drag; impressionistiskt tillbakablickande med en botten av mer angelägen nutidsandning..."

"...Allra bäst tolkade hon Intermezzo Scorpius op. 19 av Rolf Martinsson, som själv var närvarande och fick motta varma applåder.....har i detta intressanta stycke en påfallande lyhörd, växlingsrik och angenäm stil..."

"...Kvällens kanske intressantaste stycke följde därefter, Rolf Martinssons Intermezzo Scorpius opus 19, f ö specialskrivet för Marianne Jacobs inför en festivalkonsert i Mexico. Det var ett vackert och stämningsfullt verk, fullt av intensiva rymdklanger, som måhända kan ha fått mexikanerna att uppleva en vision av svensk stjärnklar vinternatt. Jacobs spelade med påtaglig känsla och fin teknik..."

"Rolf Martinssons Septett för.....gav ånyo ett prov på den mångsidighet som utmärker honom som tonsättare. Suggestivitet är förvisso ett något slitet begrepp men synes mig passa som omedelbar upplevelsereaktion på denna förtätade och med fina medel utformade konst..."

"...Här fanns en fängslande klangfantasi - han utvann mycket ur sin aparta ensemble och bemästrade utmärkt dess inneboende balansproblem. Musiken slöt sig vackert kring dikterna, uttryck och stämningar preciserades skickligt och skiftade snabbt i osökta övergångar..."

"...Kvällens solist Magnus Båge kom så in beväpnad med två flöjter, varav den ena var försedd med Båges egen uppfinning; "expression slide", något som möjliggör för honom att spela tonglidningar (glissando) både uppåt och nedåt (vete sjutton hur det går till?!). Rolf Martinsson har skrivit sin flöjtkonsert Shimmering Blue just med Båge och hans uppfinning i tankarna. Replikskiften, starka och mer dämpade, där i orkestern vibrafonen var tydligast dialogpartner, skapade en blandning av inåtvändhet (med viss blueskänsla, därav verkets namn) och överraskande starka utbrott. Mittdelens glissandi var riktigt klangsköna. Hela verket utfördes mycket uttrycksfullt och skickligt av såväl solist som orkester..."

"...Ett mycket fint framförande (Magnus Båge) av Rolf Martinssons flöjtkonsert Shimmering Blue, op 70a var den stora - och enda - behållningen av torsdagens konsert i Malmö Konserthus..."

"Rolf Martinssons första flöjtkonsert hade också en verktitel, Shimmering Blue, syftande både på de skimrande klangfärgerna och de så kallade blue notes, som i flöjtsammanhang möjliggörs tack vare en "Expression slide ", ett specialmunstycke, som kvällens solist Magnus Båge också hade uppfunnit. Jag har lyssnat till många uruppföranden av modern musik, men sällan har ett verk spontant gett mig så mycket av intagande skönhet i orkesterdräkten och en solostämma som avslöjat så mycket av instrumentets dolda inneboende krafter som denna solokonsert. Martinsson verk visade sig kunna förta mycket av den annars begränsande emottaglighet som just modern musik ibland kan skapa hos lyssnaren. Verket öppnade mina sinnen och tillät en närmast översvallande klangassimilation. Den helgjutna orkesterstämman med både melodiska och dynamiska gester, som så avspänt och musikantiskt uttrycktes av symfoniorkestern också den formidabla flöjttekniken hos solisten, som gav solostämman en lyster och perfektionism med genomgående balanserad musikalitet, ja allt detta tillsammans blev en härlig upplevelse. Och vad glissandoeffekter i flöjtstämman beträffar, liknande blue notes blev så spännande och överraskande som också kompositören hade tänkt sig."

"...Koloriten är en fundamental beståndsdel i Silvernattens tonspråk. Orkestern både skimrar och sprakar. Harpoklanger förhöjer poesin. Martinsson överbryggar ett sekels musikstilar: det finns senromantiska förtecken men samtidigt utvecklar tonsättaren med förfaren hand en rik samtida klangkonst.....ett på flera sätt imponerande verk, ett värdigt jubileumsstycke. Rolf Martinsson har motsvarat alla förväntningar. Han sprider generöst silverglans och vårdagg över sin musik."

"...ett mycket intressant beställningsverk av Musica Vitae / nämligen Rolf Martinssons String Forces. Den av sparsamma musikaliska element uppbyggda och något fragmenterade verket med dess expressiva harmonier, sitt vaga sökande avbrutet av en dynamisk rörelse ledde tankarna till en "mötesplats" för olika stilar, från den traditionella till den nydanande. Ensemblen spelade det intressanta stycket med god gestaltning och fantasi..."

"...Kvällen inleddes med Rolf Martinssons spännande komposition String Moments, uttryckt genom ett modernt tonspråk, skön klangpalett, organisk form och intima kammarmusikaliska moment..."

"...Martinssons musik äger stor spännvidd, som ger lyssnaren fritt spelrum för tolkningar. Det är effektrik, komplex musik med ett friskt och modernt tonspråk..."

"...Rolf Martinssons första stråkkvartett skrevs 1980 och den imponerade med sin sträva, täta klang och den målmedvetenhet med vilken de tunga, slutna satserna byggdes upp..."

"...Först bland dessa stod Stråkkvartett nr 1 av Rolf Martinsson. För mig blev den höjdpunkten på konserten. Här fanns en genomgående helhetstanke, ett gott förvaltande av kända formler, men också (och viktigast) egna självständiga idéer vars närvaro gav musiken dess egen karaktär. Sträv som en tvärvigg var inledningssatsen, alltifrån den kraftfullt inledande soloviolinen oerhört tät musik, lugn på ytan men full av spännande oro. Andra satsen dansade plastisk men ändå frän, och finalen med sitt rytmiska utlevande i allegro energico bidrog också till att ge verket ett ordentligt lyft. Uppenbarligen har Rolf Martinsson slagit in på en väg som leder åt rätt håll. Vad kan inte hända där när redan opus 1 bjuder detta. Futim 80 är lyckliga nog att ha tillgång till förstklassiska musiker. Med driven skicklighet och liv i attackerna befäste Axell-kvartetten ett djupt intryck..."

"...I Rolf Martinssons Stråkkvartett nr 1 fanns god känsla för stråkkvartettens egenart och en högexpressiv och väl sammanflätad stämväv,..."

"...Rolf Martinssons musik startar som en stilla modern sommarpsalm, med mjuka och fina klanger. Det är vackert att lyssna till, och endast lite "märkligt". Verket heter Symbiosis, och är utan tvivel komponerat för två violiner. Det lyckas nämligen utöver alla gränser att få instrumenten att smälta samman till ett, och även om musiken utvecklar sig mer expressivt, så är det hela tiden i ett tätt sammanvävt parlopp mellan de två violinerna..."

"...Martinssons verk var avancerad körmusik, där skira partier blandades med laddade intervaller som stundtals fick det att krassa i trumhinnorna. Spännande körmusik, inte i genren örongodis och definitivt inget för amatörkörer, och musik som man faktiskt behöver lyssna till flera gånger för att kunna greppa..."

"...Några svenska röster smyger sig in. Den undangömde tonsättaren Algot Haquinius är representerad med ett delikat preludium, medan Jacques Werup (text) och Rolf Martinsson (musik) är mindre salongsfähiga och mer gatpojksaktiga i en ny och medryckande, energiskt rykande Tango caporal..."

"...Rolf Martinssons To the Point var mer lättfattlig för en genomsnittlig konsertbesökare, och bjöd på fler möjligheter till kammarmusikaliskt samspel och finlir. Ett omväxlande rörelseschema och en konsekvent genomförd dialogform skapade spänning och nyfikenhet. Skoogh och Lörstad hade här fina möjligheter till rak och tydlig kommunikation, såväl med varandra som med publiken, och utnyttjade dessa till fullo. Det var en kväll präglad av musikalisk intelligens och kompetens, som gav publiken en hel del att tänka på. Och njuta av."

"...För kompositörer som Staffan Storm och Rolf Martinsson är musikens expressivitet påtagligt kontaktskapande. Det suveräna duoparet Johannes Lörstad (violin) och Francisca Skoogh (piano) kreerade Storms Tides and Breaking Waves och Martinssons To the Point på ett succéartat sätt.....Martinsson intar ett mer sparsmakat utgångsläge: variationer över en ton. Men han fyller sitt stoff till brädden med figurationer och ornamentering, samklanger som vävs ihop, meditativt pendlande och en nästan kreislersk sensualism. Båda dessa verk för violin och piano är levande och haltfulla och rikt utrustade - påträngande, intagande och övertygande. Musik i och för vår tid med sin kombination av personlighet och tradition."

"...och Rolf Martinsson undviker förvisso sonatbeteckningen och dess associationer, men har som det verkade inte haft några bekymmer med att förse den ärvda instrumentkombinationen med material för meningsfullt musicerande. De båda nya "sonaterna" hade nämligen det gemensamt att de inbjöd musikerna till attraktivt och tacksamt samspel, men eljest var de ganska olika..... Martinssons To the Point är utåtriktad, inte med prål och prakt, utan genom sina koncisa idéer och det smidigt motspänstiga förhållandet mellan instrumenten..."

"...Hans "Twilight" är mycket speciell. Som ung hamnade Martinsson i Malmö och fick uppleva mistlurarnas vemodiga läten, inte minst nattetid. Detta gav honom idén till den nämnda kompositionen, en länk från mistlurarna till artistisk musik. Verket kom till på en beställning av Musik i Kullabygden år 2000. Kraven på Sören Hermansson och hans valthorn är att klara av hela fyra oktaver! Som prestation slår det Stefan Holms höjdhopp."

"Kvällens inledande verk, Rolf Martinssons variationer över ett tema av Dietrich Buxtehude, är ett verk som till stora delar är orkestrerat som ett filmsoundtrack med det bärande musikaliska motivet hos det engelska hornet medan stråk- och blåssektionerna till en början ger mycket vackert, men tämligen förutsägbart, bistånd till barockmelodin. Gradvis upplöses emellertid harmonin och snart befinner vi oss i ett typiskt martinssonskt tonlandskap av häftigt kolliderande klusterackord från framför allt bleckblåset. Chefsdirigent Vassily Sinaisky var mycket noga med detaljerna i framförandet, vilket resulterade i att verkets många krypande undertexter fick stort utrymme. Stundtals var upplevelsen på en gång som att sitta i glada vänners lag och som att glänta på locket till en sarkofag."

"...jag gillade också Rolf Martinssons inledande orkestervariationer, Rolf som i dag måste betraktas som en av våra stora nutida tonsättare. Och om jag inte missbedömt honom helt har han alltid varit lojal mot en vänligt tonal och ganska så romantisk sida i sitt musikskapande. Publiken tackar! Orkesterplaetten behärskar han till fulländning."

"Tänk om Rolf Martinssons orkestervariationer över två teman av Dietrich Buxtehude också hade förunnats nåden att förädlas på samma sätt (.....som Lars-Erik Larssons 'Förklädd Gud'.....), när detta - det andra framförandet sedan november? - redan var så fulländat. Beställt av orkestern till minne av organisten som i tjugoårsåldern vikarierade i Mariakyrkan i Helsingborg. Scenen kunde vara en skolklass, där elevernas kontrapunktiska tjatter viras kring Carl Anderssons sköna klagan på engelskt horn medan bleckblåsarna ideligen söker ställa till bråk. -Tyst i klassen, dundrar pukan och ger ordet tillbaka till Andersons morgonbön. Martinssons klassiker in spe vore värd en resa över Atlanten."

"Du kör bil i vinternatten. Stannar, öppnar dörren och slås av en öronbedövande tystnad. Tidigare hade du bara noterat stjärnhimlen. Men detta...Bilden kommer till mig under uruppförandet av Rolf Martinssons 'Variations for orchestra on Themes from Dietrich Buxtehude'. Martinsson vänder och vrider på en tematisk byggsten, hämtad från något av 300-årsjubilarens verk. Helsingborgs Symfoniorkester kramar fram rytmiska variationer med stor hjälp av den amerikanske dirigenten John Axelrods drive - och så bryts det ganska lättsamma flödet av med isande övertoner i violinerna. De har planterats tidigare, men först nu gör de sin verkan. Om det är hemskt eller fantastiskt är inte det viktiga. Martinsson är inte ute efter att riva sönder barockmusiken för att sedan bygga upp något nytt. Det viktiga är hur förvånansvärt ledigt musiken rör sig från längre parafraser (vackra linjer i engelskt horn) till instick av modernare ackord (ett bleckblås om också behärskar barockstil). Kontrasterna mellan konsonans och dissonans blir rent av underhållande."

"Säsongens andra hyllning till Diderich Buxtehude uruppfördes på torsdagen: Rolf Martinssons Orkestervariationer på Buxtehude-temata. Det var en lekfull hyllning. Med en humoristisk variant på den stylus fantasticus, som Buxtehude odlade, bollade tonsättaren uppsluppet med sin föregångares musik."

"...Rolf Martinssons 'Vattennätter', till Vilhelm Ekelunds text, är en fantastisk klangmålning av storformat..."

"...Rolf Martinssons Vattennätter slutligen, var en stillsamt glidande klangmeditation över Ekelund-texter, där lyhört fogade milda dissonanser sökande avlöste varandra stämma för stämma. Ett fint stycke som man skulle vilja höra om igen..."

"...I Vattennätter (1987) låter Rolf Martinsson kören bli en 'vokalorkester' där röstfärger etc manipuleras skickligt och givande. Collaget av Vilhelm Ekelund-texter har gett Martinsson impressioner av havs- och naturklanger..."

"...som kommit ut med en verkligt förnämlig CD...Rolf Martinsson representeras på en mycket välklingande CD från det lilla kvalitetsbolaget Daphne...En eloge till Malmö SymfoniOrkester som under ledning av sin chefsdirigent Christoph König gör en underbar insats för att levandegöra denna attraktiva och intressanta musik..."

"Och visst är det en intressant tonsättare, en som gärna låter sig inspireras av andra och annat: från de grekiska muserna via schlagrar och Kurosawa och vidare till Arnold Schönberg... ...Starkast intryck gör 'Vid tidens slut' för orkester och recitation (text: Jacques Werup), som med sin oändligt vackra klarinettslinga får mig att tänka på fransmannen Olivier Messiaens 'Kvartett vid tidens ände'."

"Rolf Martinsson, som fick ett internationellt genombrott med trumpetkonserten 'Bridge', skriver flott och flödande. Mer sällan vågat eller egensinnigt, men hörvärt. Liksom en del andra i sin generation (född 1956) bröt han med modernismen och har på senare tid nått en stor publik med ett expressivt, ibland romantiskt märgfullt tonspråk. Orkestern är hans hemmaplan, vilket bevisas på denna cd där Malmösymfonikerna spelar musik skriven under de senaste tio åren.....Och filmisk vemodsromantik genomsyrar i hög grad 'Vid tidens slut' med Jacques Werup som recitatör. Så om svensk filmindustri någon gång skulle få för sig att tänka stort för musiken, har man en skånsk John Williams i Martinsson."

"...This is a deliciously melancholic meditation on love and death.....An intelligently assembled collection with Kalliope and At the End of Time standing strongly in the string orchestra and melodrama stakes."

"...Den martinssonska fyrklövern är lyckobringande. För kompositören, som skivbolaget Daphne härmed ägnar en fin dokumentation. För lyssnarna, som kan glädja sig åt klanger med färg. Martinsson är nämligen helt klart en skicklig målare med orkestern som palett."

"...Rolf Martinssons Vid tidens slut var en mycket behaglig bekantskap, fylld av mjuk lyrik och tonsköna harmonier."

"...I Rolf Martinssons nyskrivna Vid tidens slut närmar sig musiken och orden varandra, poetens särpräglade pratsång klänger sig fast vid musikens bröstkorg i dess långsamma andhämtning; musiken är färgrik och följsam..."

"...Det märkvärdigaste inslaget under kvällen är ett uruppförande av en komposition signerad Rolf Martinsson. Han har tonsatt en diktsvit av Werup. Stycket heter Vid tidens slut och aktiverar såväl poeten som hela symfoniorkestern."

"Jan Stigmer gästade Västerås för ett par år sedan.....Jag minns inte verket, däremot Stigmer och hans instrument, en ljuvlig Stradivarius. Den fick nu vara första fiol i Stigmers händer i ännu en nutida violinkonsert, Rolf Martinssons, skriven i samarbete med Stigmer. Det är flott att göra så, eftersom just denne solist kommer till sin rätt, men om verket ska ha chanser att bli spelat i framtiden krävs nya lika virtuosa musiker. Stigmer fick fram violinens rika kapacitet, den gracila melodin, den elastiskt smeksamma tonen, det stora registret i envetna stegringar, den utstuderade energin och, framför allt, de glasklara övertonerna. Så långa flageoletter, tunna trådar på vilka allt hänger, hanterar naturligtvis bara en mästare. Det var mycket solist och mindre orkester, men Sinfoniettan var högst närvarande, inte så mycket i totalklang, mera i schatteringar med enskilda stämmor och i plötsliga effekter. Kompositören var på plats synbarligen nöjd, och mottog med all rätt både publikens och orkesterns ovationer..."

"Rolf Martinssons violinkonsert är specialskriven för Jan Stigmer och uruppfördes så sent som i våras. Tillgänglig är den i hög grad för att den måste beskrivas som vacker - här finns förvisso en del för intellektet, men i första hand talar verket till känslorna. (...) Å andra sidan är soliststämman oftast vidunderligt stilig, och med en sådan solist som Jan Stigmer kan man inte önska sig mycket mer."

"...Rolf Martinssons opus 16 är en välfångad stämningsbild. Till Vilhelm Ekelunds text spelar Martinsson skickligt på manskörens speciella klangmöjligheter. Ljust och lätt sjunger tenorsolisten gryningens lov, en flyktig flöjtmelodi lyfter mot skyn..."

"...Men dessutom hade man till tjugoårsjubileet beställt en komposition av Rolf Martinsson, Wind Layers, som i all sin modernitet ändå gick hem - en prestation, ty blåsorkesterns publik är per definition konservativ. Men Martinsson har målat roligt med träverkets och brassets alla klanger."

"Två av de mest framgångsrika, yngre svenska tonsättarna har kommit ut med varsin verkligt förnämlig CD som presenterar dem med betydelsefulla verk. Malmö-tonsättaren Rolf Martinsson representeras på en mycket välklingande CD från det lilla kvalitetsbolaget Daphne med fyra kompositioner. Här finns den så sent som 2004 komponerade sviten för stråkorkester, Kalliope, nio satser uppkallade efter de antika muserna, beskyddarinnorna av de olika konstarterna och vetenskaperna. Vid tidens slut skrevs 2002 på beställning av Jaques Werup, och han medverkar själv som recitatör i detta märkliga verk som hela tiden kretsar kring den gamla melodin As Time Goes By. Vidare kan man höra ett hyllningsverk till minnet av Arnold Schönberg från 1999, hundra år efter det att Verklärte Nacht uruppfördes. Slutligen finns här också det verk som givit skivan dess namn, "Dreams", inspirerat av Akira Kurosawas film med samma namn. En eloge till Malmö SymfoniOrkester som under ledning av sin chefsdirigent Christoph König gör en underbar insats att levandegöra denna attraktiva och intressanta musik."

"Rolf Martinsson (f. 1956) vet hur man får en orkester att låta spännande utan att få den att låta galen. Tonsättaren accepterar musiken och musikerna på ett traditionellt sätt, komplett med alla tillbehör, harmoniläran så som den lärs ut, instrumenten så som de spelas, och kanske viktigast av allt, livet sådant det levs. Sedan uttrycker han allt utan ansträngning i ett färgrikt, djupt känt orkesteruttryck och leder oss rätt in i världen sådan den är, inte sådan han önskar att den vore, utan känslan av att behöva överdriva några av livets beståndsdelar på bekostnad av andra. Kanske borde jag framhålla att en del av min entusiasm förmodligen är en reaktion på några av de andra nyare tonsättare jag nyligen hört, som inte verkar känna sig tillfreds med världen av någon anledning. Men det är härligt att höra ett spännande färgrikt orkesterstycke som Open Mind och en krävande men synnerligen tillfredsställande cellokonsert spelad av en verkligt fin cellist som Lidström. Och för den som tyckte om kadenserna finns ett solocellostycke baserat på det materialet, kallat Exposé. Slutligen kommer en flöjtkonsert, "Shimmering Blue" på drygt 26 minuter i en sats. Den lägger vikt vid både en glissandoteknik för flöjt och en matchande orkesterklang. Det är ett underbart verk med många sinnesstämningar, spelat av Båge med stor klanglig variation. Hela programmet är inspelat med vacker resonant klang och det gav mig en tillfredsställande upplevelse med en känslig tonsättare."

"Rolf Martinsson är på väg att bli en av Sveriges mest framgångsrika tonsättare. En av de mest spännande det är han redan. Med stora, breda, färgsprakande penseldrag målar han upp sina tonlandskap. Det tidiga 1900-talets stora symfoniker är förebilden. Men Rolf Martinsson plagierar inte utan låter sig bara inspireras. Oförtrutet fortsätter han utforska orkesterns klangmöjligheter. Men på senaste cd:n "Open Mind" presenteras han ur ett delvis annorlunda perspektiv. Som tonsättare av solokonserter: en cellokonsert, en cellofantasi och en flöjtkonsert. Allt är väl framfört. En spännande utgåva från ett av Sveriges mest spännande mindre skivbolag."

"Denna skiva, mitt första egentliga möte med Rolf Martinssons musik, gör mig väldigt glad. En gång i tiden var jag up to date med nyskriven konstmusik, sprang jämt på Nutida musikkonserter och Fylkingen. Men åren gick och jag fick nog av navelskådande experiment i subdomäner off-off-Broadway. Plötsligt kändes musikal oerhört fräscht. Men på den här skivan hör jag inget marginellt, ingen "förort". Detta är musik i centrum, mitt i känslornas trädgård. Det jag efter ett tag saknade hos nutida konstmusik var plats för hjärtat, ett tilltal för människan under halsen. Att "romantiska" uttryck fortfarande har plats i nyskriven musik är just en trädgårdsfråga. Vi moderna kompositörer har väldigt länge påtat och bökat i det hörn av trädgården där alienation, söndring och neuros bor. Detta har förvisso sin plats i livet och Martinsson är inte främmande för dessa känslolägen heller. Men han tar hänsyn till att hjärtat är en hungrig best som vill ha näring. Och det får den här. De fyra verken på skivan, mycket bra framförda (såvitt jag kan bedöma utan partitur) är alla skrivna 2005. Skivan är homogen, man kan lyssna på den som ett enda flersatsigt verk. Visst skulle man kunna prata om influenser, men det känns inte särskilt viktigt. Där inlevelse saknas kommer ordet mycket lämpligt, men inför bra musik kapitulerar jag och glömmer sådant som årtal, opusnummer, ja, till och med kompositörens namn. Det jag kan sakna inspelningstekniskt är lite mer lyster och bett i celloklangen. Jag skulle också gärna sluppit programbladets smått irriterande text som låter som en reklambroschyr. Till skillnad från mycken 1900-talsmusik behöver dessa verk inga verbala kryckor. De kan stå på egna ben, till och med flyga."

"Den kanske mest framgångsrike av alla yngre svenska tonsättare just nu är Rolf Martinsson. Kvalitetsbolaget Daphne har nu nedkommit med en CD som presenterar fyra centrala verk av honom. Här hittar man orkesterverket Open Mind spelat av Radiosymfonikerna och Manfred Honeck (live 2005), Flöjtkonserten 'Shimmering Blue' med Magnus Båge som solist till Malmösymfonikerna ledda av Mats Rondin. Här används för första gången en teknisk flöjtnyhet som ger nya effekter till musiken. Mats Lidström spelar konsertfantasin Exposé för ensam cello och är även solist i Cellokonserten - här dirigerar Rondin Norrköpingssymfonikerna. Musiken är lättlyssnad, attraktiv, intressant, välklingande och tillgänglig. Framförandena är exemplariskt levande."

"Rolf Martinsson är i dag en av svensk orkestermusiks största älsklingar. Han skriver flott, filmiskt och fartfyllt flyende. Med tvära kast, men med en pulskänsla som vore det en jazzmusik i botten. Och han är ovanligt väl representerad på platta för att vara en nutida svensk tonsättare.

På det nya albumet finns orkesteruvertyren "OPEN MIND" som uruppfördes under Östersjöfestivalen i år. Med ett härligt sug som kan påminna om såväl Rodgers & Hammerstein som om Maurice Ravel. Här finns "Cello Concerto No. 1" från 2005 med Mats Lidström som solist - ett verk med mycket romantisk energi och musikantisk spontanitet samt dess avknoppning, solostycket "Exposé" för samma solist. Allra finast är dock "Shimmering Blue", flöjtkonserten från 2005 för den lysande solisten Magnus Båge och Malmö SymfoniOrkester / med sin långsamt glidande Sibeliusmystik: som att se dansaren Virpi Pahkinen göra åttor på en frusen insjö helt glömd för världen. Bästa spår: Shimmering Blue"

"Shimmering Blue heter Rolf Martinssons Flöjtkonsert, och blå är just en av grundtonerna i tonsättarens färgspektrum, som jazz och närbesläktad impressionism. För hans tonspråk är bedövande attraktivt, frossande i klanglig skönhet - inte olikt fransmannen Henri Dutilleux. I tondikten Open Mind (2005) såväl som i flöjtkonserten målar tonsättaren skamlöst filmiskt, med fradgande stråkböljor krönta av cymbalplask à la Korngold. Men det är de introverta glidningarna som stiger likt valsång ur djupet, och räddar Martinssons verk undan kitschstämpeln - och superbt musicerande från såväl Mats Lidström som flöjtisten Magnus Båge."

"Tonsättaren och professorn Rolf Martinssons namn når i allt vidare cirklar ut över världen, och Malmö kan känna stolthet över detta faktum. "Open Mind" är en cd med tre större verk och ett appendix. Produktionen visar hans styrka och hans profil. Inspelningarna är hopsamlade från Sveriges radios symfoniorkester, Symfoniorkestern Norrköping och MSO. Titellåten (om uttrycket tillåts) är ett slags konsertouvertyr på tio minuter med spännande uppläggning: klangrik musik i fritonal anda, med symfonisk gestik men bitvis också meditativt impressionistisk. Nutida musik för gamla konsertabonnenter. Två starka solokonserter är cd:ns huvudnummer. Mats Lidström spelar cellokonsert nr 1 - skall fortsättning följa? - och får gott utrymme för sin förtärande glöd i alla dynamiska och expressiva register. Lysande! Ett kompendium på cellokonserten är den korta "Exposé" för solocello. Ibland blir dock harmoniken lite för smörig i cellokonserten. Det inträffar inte i den mera raffinerade flöjtkonserten "Shimmering Blue", som Magnus Båge spelar med flykt och lätthet - och med en överraskande glissandoteknik, som påminner om en theremin (en sån som hörs i ledmotivet i "Morden i Midsomer"). Delikat musik, som dock löper en viss risk att bli oönskat stillastående. Rolf Martinsson i helfigur med lödiga kompositioner. Man tackar."

"Open mind" känns som en perfekt titel på den här nya cd:n med klassisk modern musik. Rolf Martinsson är i dag vid 50 års ålder en av Sveriges mest framgångsrika tonsättare, och känd även utomlands. Här kan vi lyssna till hans cellokonsert no.1 med solisten Mats Lindström samt flöjtkonsert no.1 "Shimmering blue" med Magnus Båge som solist. Som lyssnare av dessa moderna kompositioner öppnade jag verkligen mina sinnen och ju fler gånger jag lyssnade desto mer musikaliska stilar upptäckte jag, liksom en intressant orkestrering, häftiga kontraster med crescendon som plötsligt blir till pianissimon som knappt hörs. I flöjtkonserten använder Magnus ett munstycke som möjliggör fantastiska glissando-effekter. Rolf Magnusson har alltid strävat efter att gå sin egen väg och att skapa sin egen stil. Han har alltid ett nära samarbete med sina solister när han komponerar. Med topporkestrar, solister och dirigenter (Manfred Honeck och Mats Rondin) är skivan helt klart värd att ta del av även för den ovane lyssnaren av modern klassisk musik. "Open your mind" och ge dig av på en spännande musikalisk resa."

"...Hennes tonsättarkollega i Malmö, Rolf Martinsson, lider inte av samma blygsamhet. På en ny cd, "Open mind", från Daphne (distr. CDA) tar han tag i lyssnaren med hjälp av ett lika färgstarkt som känslorikt tonspråk, som har rötterna i senromantiken i allmänhet och Rachmaninovs musik i synnerhet. I två solokonserter, för cello respektive flöjt, bjuder Martinsson på effektfulla och många gånger smäktande melodiska skapelser. Jag njuter i fulla drag av konserterna, det är ju i denna typ av musik som jag har mitt hjärta. Sedan vänder jag mig till andra tonsättare för att få en mer intellektuell stimulans eller utmanas i mina musikvanor. De som uppskattade de två kortare orkesterverk av honom som HSO spelade förra hösten ska inte tveka inför denna skiva. Det uvertyrartade titelspåret är just ett av dem. Mot tolkningarna, signerade av bland annat cellisten Mats Lidström, flöjtisten Magnus Båge och dirigenten Mats Rondin finns inget att invända."