Rolf Martinsson

Rolf Martinsson

ROLF MARTINSSON föddes i Boalt 1956. Han studerade komposition vid Musikhögskolan i Malmö 1981-85 för bland andra Hans Eklund, Sven-Eric Johanson, Jan W Morthenson, Sven-Erik Bäck, Brian Ferneyhough och Sven-David Sandström. Det är en gedigen bakgrund han har med kunskapsinflöden från ytterst skilda håll, och det är också lätt att imponeras av Martinssons egen hantverksskicklighet. Det är alltså ingen slump att han, praktiskt taget sedan de egna studieåren, själv undervisat vid Musikhögskolan i Malmö. Likaså har Martinsson blivit en omtyckt tonsättare av musiker, både för sin instrumentidiomatiska känslighet och för sin förmåga att utmana spelskickligheten.

Men ser man bara till den hantverksmässiga sidan, så att säga till de formella kvaliteterna av verklistan med sin bredd och mångsidighet, riskerar man att undgå sådant som är Martinsson själv. För i mångt och mycket litar han till sin intuition, bejakar improvisation och låter sig gärna själv överraskas. Till exempel betraktar han serien av pianoverk med titlar ur Zodiaken, skrivna för specifika pianister, som en sorts nedtecknad improvisation.

Rolf Martinsson har samtidigt brottats med yrkesrollen: "Under mitt komponerande fram till mitten av 1990-talet var jag hela tiden besvärande medveten om alla bedömare omkring mig; kritiker, kollegor, musiker, dirigenter, publik." Han talar om det stirrande 'onda ögat' som han var tvungen att göra upp med - för sin trovärdighets skull, och för att kunna utvecklas som tonsättare. Vägen dit gick via ett bitvis mer traditionellt form- och tonspråk än tidigare: orkesterverket "Dreams" som inspirerats av en Kurosawa-film, den extravagant utlevelsefulla och succéartade trumpetkonserten "Bridge", som med Håkan Hardenberger som kongenial solist gjorde ett snabbt segertåg världen över, samt den utsökta Arnold Schönberg-hyllningen "A. S. In Memoriam" för stråkorkester, är alla en sorts musikaliska landmärken för nyorienteringen i hans skapande. "Jag gjorde det ur modernistiskt perspektiv förbjudna, gång på gång." En del kritiserade honom för omsvängningen, samtidigt har han nu upplevt enorma framgångar världen över.

"Jag behöver inte längre be om ursäkt för mina konstnärliga val, och det var en förutsättning för att jag skulle kunna fortsätta att komponera och söka mig mot ett personligt tonspråk." Känner man Martinsson rätt, en konstnärsjäl som kombinerar säkerheten i handlaget med en sorts rastlös energi att inte upprepa sig, kommer han att fortsätta att överraska med stil- och uttryckskast; bilden får gärna följas av en motbild.

Tony Lundman, 2004