Rolf Martinsson

Cello Concerto No. 1

Cello Concerto No. 1 - detaljerad information
Rakt in i cellons hjärta
Artikel i Dagens Nyheter 2005-04-25/Sara Norling

Med sin trumpetkonsert står kompositören Rolf Martinsson bakom en av de senaste årens verkliga konstmusikaliska hits. Just nu är han en orkesterfavorit - aktuell med bland annat en ny cellokonsert.

Röster om Rolf Martinsson:

"Han är en otroligt skicklig instrumentatör, så det ligger alltid väldigt bra för alla instrument. Han har ­superkoll på orkestern. Och de nyanser och annat som står i partituret, de fungerar."
Trombonisten Christian Lindberg.

"Han har ett enormt rikt färglandskap. Helt enkelt vackert, skulle jag vilja säga. Det är intressant men aldrig svårtillgängligt, därför tror jag att även publiken tycker om Rolfs musik."
Flöjtisten Magnus Båge som i september uruppför Rolf Martinssons flöjtkonsert.

Studerade i Malmö

• Född i Boalt utanför Osby 1956. Hans mamma var en av Göingeflickorna.
• Studerade komposition vid Musikhögskolan i Malmö 1981-85. Undervisar på samma skola.
• Har skrivit ett åttiotal verk. Till de mest spelade hör trumpetkonserten "Bridge", orkesterverket "Dreams" och "A. S. In Memoriam" för stråkorkester.
• Cellokonserten framförs även den 2 juni i Malmö konserthus.

"Det har blivit ett verk som verkligen går in i cellon i detalj, kanske mer än någonting annat jag har gjort. Cellon är så rik på möjligheter", säger kompositören Rolf Martinsson.

"Det är mycket nu", säger tonsättaren Rolf Martinsson med en sliten fras när vi i början på april stöter på varandra inför uruppförandet av hans trombonkonsert "Fairlight" i Stockholms Konserthus och bestämmer en intervjutid. Och att det verkligen är så kan jag konstatera när vi två dagar senare sitter i ett av Konserthusets solistrum och hör trombonisten Christian Lindberg värma upp på andra sidan väggen. Till Östersjöfestivalen i augusti skriver Martinsson ett kortare orkesterstycke, i september väntar en ny flöjtkonsert, senare en violinkonsert samt en symfoni för Malmö symfoniorkester. Men först och främst är det när vi träffas bara knappt två veckor kvar till nästa uruppförande: En cellokonsert för Mats Lidström och BBC Symphony Orchestra i London den 20 april. Förklaringen till Rolf Martinssons framgångar kanske lättast kan stavas "Bridge", den trumpetkonsert han skrev för Håkan Hardenberger 1998 och som med sin flotta och högvirtuosa solostämma och ett lätt jazzdoftande tonspråk har spelats över fyrtio gånger världen runt sedan uruppförandet. Helt enkelt en konstmusikalisk hit.

- På något vis är jag inne i en orkestertid och det har blommat med hjälp av trumpetkonserten på ett sätt som gör det nästan hetsande att få fortsätta när jag så att säga har greppet. Rolf Martinssons solokonserter arbetas fram nära solisterna. Han har lyssnat på deras skivinspelningar, diskuterat instrumentets möjligheter, estetik, stil och, inte helt oväsentligt, gått ut och ätit med dem, spånat och haft kul.

- Det gör att samarbetena blir personliga. Att Mats i mycket hög grad - och även Christian - färgar skrivandet. Och jag tycker om det, för då blir det inte en konsert vilken som helst, utan den är påverkad av speciella omständigheter.

Den kanske också spelas oftare av solisten framöver?

- Det är klart, och det är inte oväsentligt, för det är en tuff marknad. Dels för klassisk musik över huvud taget, dels för nutida. Så all gemensam kraft man kan hitta är av värde. Inför cellokonserten har mejlen gått varm mellan Mats Lidström i London och Rolf Martinssons Limhamn med finlir kring sådant som fingersättningar och stråk.

- Det har blivit ett verk som verkligen går in i cellon i detalj, kanske mer än någonting annat jag har gjort. Cellon är så rik på möjligheter, alla spelarter, alla stråkarter, all artikulation. Jag tror att cellokonserten - om man jämför med trumpetkonserten och trombonkonserten - är mer lik en klassisk konsert. Det finns bland annat en solokadens där Mats är ensam i nästan två minuter som verkligen visar upp instrumentet. Och så finns där en kantabel sida med långspunna, sångbara linjer. Men det "grepp" Martinsson talar om har inte alltid varit självklart. Under lång tid upplevde han en konflikt mellan vad han - enligt modernismens regler - borde skriva och det han själv ville. Vändpunkten blev det stora orkesterstycket "Dreams" 1995, inspirerat av filmen "Akira Kurosawas drömmar", där han tillät sig blomma ut även på ett mer traditionellt tonalt, ibland nästan romantiskt, sätt.

- Jag hade skrivit så mycket musik då, och jag var trött på den eviga frågeställningen om "vilket tonspråk kan jag tillåta mig att använda", så jag tänkte att antingen går jag en ny väg eller så tappar jag lusten att skriva. Det är kanske detta högst medvetna och skickliga pendlande mellan tonalt och icke-tonalt som genererat kritikerformuleringar som "snitsigt" eller "flott och flödande, mer sällan vågat eller egensinnigt". Men han säger sig "ha det bra med" åsikter om att han kanske inte alltid är så spännande. Han har till och med kallats en "skånsk John Williams".

- Jag tar det som en komplimang.

Filmmusikkompositörer - från Bernard Herrmann till John Williams - är otroligt skickliga på att måla med orkestern, att skapa bilder som är tydliga för publiken. Jag har inget emot jämförelsen, de är yrkesmän ut i fingerspetsarna. Och musiker och orkestrar gillar uppenbarligen den gode hantverkaren Rolf Martinsson, mån om att sätta sig in i varje instruments möjligheter och som alltid lämnar ett notmaterial som är ovanligt välgjort.

- Även om det extrema lockar mig så vill jag ha full koll på vad jag utsätter musikerna för. Så jag tar hand om dem i mitt skrivande, utan att det är en eftergift.