Rolf Martinsson

Dreams

Dreams - detaljerad information
Artikel av Tore Eriksson 1995-08-24
från Malmö SymfoniOrkesters konsertprogram

Filmmusiken har blivit en av 1900-talets viktigaste genrer. Regissörer överlämnar många gånger åt musiken att förmedla det känslomässiga innehållet i en filmscen. Genren har också börjat leva ett självständigt liv någonstans mittemellan operasviter och symfonier. Musik till filmer har till och med allt oftare börjat dyka upp på konsertprogram - något som kommer att demonstreras av MSO (Malmö Symfoniorkester) under september (1995). Mig veterligt är det däremot helt unikt att en film utgör impuls och utgångspunkt för ett stycke fristående symfonisk konsertmusik. Martinsson har inte försökt att komponera någon alternativ filmmusik eller följa ett detaljerat dramatiskt förlopp när han utgått från Akira Kurosawas film Dreams. Snarare är det så att vissa bilder i filmen har fått växa ut i en självständig symfonisk frihet helt på musikens villkor.

Martinsson har utnyttjat stor orkester, men med koncentration på ljusare klangfärger: celesta, harpa, piccolo och violin dominerar trots att instrumentation och klangfärg spänner över ett mycket stort register. Det finns en del återkommande material trots att det inte utvecklas någon form av ledmotiv. Överhuvudtaget undvikes det påtagliga, regelrätta återvändandet på alla plan. Han sökte i stället efter uttryck för resan och föränderligheten. Ett sonat- eller rondoslut hade helt enkelt kunnat sabotera känslan av att ständigt vara på väg. Föränderligheten speglas inte bara i formen utan även i kompositionstekniken. Martinsson talar själv om en "polyteknik". Han vill skilja den från till exempel Schnittkes "polystilistik", där ett stilelement har ett egenvärde som identifierbart element - det kan göras till en konstnärlig effekt att en koral följes av en tango och att båda behåller sina associationer till kyrka respektive sekelskifteshorhus. Martinsson strävar snarare efter att låta tekniken arbeta strax under ytan: en fuga behöver inte identifieras som en sådan, men är användbar då rörelsetemperaturen skall höjas. I princip kan vilken teknik som helst följa på vilken annan som helst bara de bidrar till det totala uttrycket.

Trots den ständiga föränderligheten finns det ett harmoniskt-tonalt normaltillstånd i verket. Under förarbetet utgick Martinsson från ett harmoniskt komplex kring ackord som bildar olika ordningar av två små terser och en kvart. Dessa fick växa ut till flertoniga komplex, som kan ta sig formen av skala, modus eller serie med mera. Det viktiga för lyssnaren är att det harmoniska spänningsläget är ganska lätt att känna igen utan att man behöver kunna identifiera delarna.

Kurosawas film Dreams har inte en handling i gängse bemärkelse. Filmen består i stället av åtta förhållandevis självständiga episoder - drömmar. Trots att det inte finns någon handling som löper genom alla avsnitten, finns det gott om förbindelser mellan delarna. Martinsson har behållit filmens avsnittsordning även om musiken i övrigt har fått gå sin egen väg.

I. Tecken

I denna inledande del har jag samlat verkets viktiga motiv och uttryck i en sorts "musikalisk ingress" eller uvertyr (tonsättarens kommentar).

II. Solsken i regn

I den första episoden råkar en pojke få se "rävarnas bröllopsparad" som avhålles då det regnar samtidigt som solen lyser. Han tvingas sedan söka upp rävarna vid regnbågens slut för att be om ursäkt. Regnet anknyter på olika sätt till senare episoder. Nederbörd i form av persikoblommor och snö spelar senare centrala roller. Men det gör även icke-regnande vatten i form av pölar och floder. Martinsson har framförallt utgått från bilden av solbelyst regn.

III. Persikoträdgården

Pojkens (samme?) familj har fällt träden i sin persikoträdgård. Han lockas ut bland trädstumparna av en ung flicka med pinglande bjällror runt fötterna och anklagas av trädens andar. Pojken gråter över att inte mer få se persikoblomningen. Andarna låter honom få göra det en sista gång. Luften virvlar av blomblad. Musiken speglar rörelsen.

IV. Snöstormen

Några män på vandring i bergen drabbas av en snöstorm. De hittar inte sitt läger utan sjunker utmattade ner i snön. En av männen ser snögudinnan som lockar och förleder honom att sova vidare i snön. Stormen bedarrar emellertid. Männen hittar sitt läger. Musiken blir snarast ett porträtt av snögudinnan.

V. Tunneln

En officer i uniform utan gradbeteckningar går genom en betongtunnel. Han möter en hotfull hund som har något ammunitionsliknande fastsurrat på ryggen. När officeren nått till andra sidan av tunneln hör han något. En soldat kommer marscherande. Han följs senare av en hel pluton. Det framgår att alla är döda utan att de riktigt är medvetna om det. Tunneln framstår som en slags Styx. Musiken bryter av kraftigt mot övriga avsnitt - de annars dominerande ljusa klangfärgerna och den polyfona, ofta sparsamt instrumenterade strukturen ersätts här av tungt homofona ackord som bultas i hela orkestern.

VI. Kråkor

Man ser en man som går runt på en utställning med tavlor av van Gogh. Mannen går in i en tavla med sädesfält och kråkor. Han möter van Gogh själv. I denna scen och i slutscenen rör det sig om personliga samtal. Denna markerade individualitet markerar Martinsson i båda fallen med hjälp av en soloviolin.

VII. Fuji i rött

Vulkanen Fuji får ett våldsamt utbrott. Folk ropar att de närliggande kärnkraftverken har exploderat. Musiken bryter verkets normala ters/kvartharmonik och vrålar i betydligt tätare clusterbesläktade klanger.

VIII. Den gråtande demonen

Efter katastrofen har landet ödelagts. På den dystert förgiftade marken växer monstruösa blommor. Mannen från van Gogh-scenen möter en vänlig demon (en strålningsförändrad människa) och ser även andra, betydligt ovänligare demoner. Den första demonen förändras (till det sämre) och börjar jaga mannen. Martinsson ignorerar de första statiskt monstruösa stämningarna och tar fasta på förändringen och jakten.

IX. Vattenkvarnarnas by

Filmens sista avsnitt utspelas i en fridfull by som helt domineras av jättelika vattenkvarnhjul, överväldigande grönska och överallt närvarande vatten. Mannen samtalar med en äldre man som håller på att reparera ett vattenhjul. Ett färgrikt begravningsfölje syns på avstånd. Martinsson anknyter till den tidigare samtalsformen genom soloviolinen. Dessutom återkommer den musik som kopplades till gudinnan i snöstormsavsnittet.

Filmen har under kompositionsarbetet fungerat enbart som en inspirationskälla och förmedlare av ögonblicksbilder, som sedan getts ett självständigt musikaliskt uttryck. Verket bildar ett sammanhängande flöde. Det vore fullständigt missriktat att lyssna efter gränser och delar. Det väsentliga är resan och bildernas musikaliska blomning.