Rolf Martinsson

Dreams
och om "konsten att måla i toner"

Dreams - detaljerad information
Artikel av Björn Tryggve Johansson /Nutida Musik nr 4, oktober 1995

Konsten "att måla i toner", det vill säga det kompositionsidiom som utgår ifrån en utommusikalisk bild eller händelse, och som i toner försöker skildra densamma, har alltid intresserat tonsättarna. "Tonmåleriet" har under tidernas gång befunnit sig på en glidande skala, alltifrån vag antydan till parodisk övertydlighet. Trots att en exakt transformation från drama eller bildkonst till musik/ljudkonst per definition är en omöjlighet, har detta "översättningsarbete" betraktats som en fantasieggande utmaning av komponisterna.

Om musiken kombineras med en text (som i en sång) och/eller fungerar som förstärkning av ett sceniskt agerande (som i en opera, balett eller film), blir den utommusikaliska syftningen av naturliga skäl tydligare, än om tonsättaren försöker teckna en bild eller en händelse, enbart med toner/ljudobjekt. I dessa fall ställs komponisten, på ett eller annat sätt, inför problemet att foga samman musikalisk, dramaturgisk, visuell och litterär form till en övertygande helhet.

Under vårt århundrade (1900-talet) har musikdramatiken (och annan teaterkonst) fått konkurrens av filmindustrin, och i dess kölvatten har en ny musikgenre, filmmusiken, sett dagens ljus. Musikens förmåga att förmedla det emotionella innehållet i en filmscen uppmärksammades tidigt av filmregissörerna. Idag är "filmmusikindustrin" lika världsomfattande som filmindustrin och på sistone har en del av filmmusikrepertoaren börjat framföras som konsertrepertoar. (Som exempel kan nämnas musiken till Star Wars av John Williams).

Att framföra den musik konsertant, som ursprungligen är tänkt att fungera som "akustisk färgläggning av en scen på vita duken", kan i vissa fall verka suspekt. Detsamma gäller för övrigt en del av operarepertoaren där "transportsträckorna" vid konsertanta framföranden ibland gör ett tämligen platt intryck. Handlingen på scenen saknas i båda fallen. I dessa situationer är det komponistens "musikaliska översättningsarbete" som avgör om verket håller, bortom det dramaturgiska, visuella eller litterära. Mot bakgrund av ovan nämnda, övergår jag till denna artikels egentliga ärende.

Den 24:e augusti 1995 bevistade jag ett intressant uruppförande i Malmö konserthus. Då framförde Malmösymfonikerna under ledning av Hannu Lintu den svenske tonsättaren Rolf Martinssons orkesterverk Dreams. Stycket var beställt av Malmö Symfoniorkester. Hela upprinnelsen till verket ligger i Akira Kurosawas film Dreams. Det ovanliga ligger däri att en film satt tonsättarens fantasi i rörelse och lett till kompositoriska val, som inte i första hand är till för att återge/måla filmens handling, utan mera spegla stämningar och känslolägen som föds i mötet mellan komponistens fantasi och filmen! Musiken är alltså ingen filmmusik i egentlig bemärkelse, utan händelserna i filmen utgörs av en slags palett, som Rolf Martinsson utgår ifrån för att "spinna musikaliska sammanhang".

Tonsättaren liknar verket vid "en vandring där vandraren oplanerat stannar upp inför det som lockar till närmare betraktande". Därför är formen inte symfoniskt byggd med kontrast och igenkännande som formella byggstenar. Ett nyckelord för verket skulle istället kunna vara föränderlighet.

Tradition och hantverk som grund

Rolf Martinssons tonsättargärning låter sig osökt förenas med hans roll som lärare vid Musikhögskolan i Malmö, där han är huvudlärare i komposition och arrangering, klassisk inriktning. Det ständigt pågående samtalet, dialogen om och runt musiken, är en viktig kreativ drivkraft för honom. Idén och estetiken måste, för att vara giltig, transformeras till ett tillfredsställande klangligt koncept, där omsorgen om allt, ner till den minsta detaljen är viktig.

För Martinsson är det fullkomligt självklart att inte profitera på en filosofisk idé eller ett program om detta är till förfång för den musiska, klingande logiken. Poängen i ett musikstycke är i första hand absolutmusikalisk, även om denna vilket ofta är fallet hos honom, är sprungen ur en utommusikalisk idé, bild eller händelse.

Teknisk skicklighet och musikaliskt hantverk, gammalt såväl som nytt ger idéerna struktur och form. För att citera tonsättaren:

"Jag tror överhuvudtaget att tradition och musikaliskt hantverk är en utmärkt god grund för ett personligt komponerande. Ett stort arbete ligger sedan i att förvandla en traditionell kunskap till personliga och fungerande verktyg vid komponerandet, så att inte den traditionella synen fryses som norm. Problemlösandets väsen kan studeras och utforskas på alla plan och nivåer. Bred sådan erfarenhet måste ge ett bättre utgångsläge för komposition än inriktning på enbart några få synsätt eller en avgränsad tid/stil."

Teknisk bredd

Rolf Martinssons gränsöverskridande syn på material och stil får naturligt nog konsekvenser vad gäller val av kompositionsteknik. Han visar i orkesterverket Dreams prov på en långt driven teknisk skicklighet, där både gamla och nya tekniker ställs sida vid sida i materialbehandlingens tjänst. Precis som komponisten undviker collageteknik i det musikaliska materialet, förhindrar han också parodisk övertydlighet när han rör sig mellan olika kompositionstekniker. Han beskriver detta så här: "Ibland kan ett gammalt hederligt fugerat eller imiterande parti med trångföring, vara den riktiga vägen att lösa ett kompositoriskt problem, utan att tekniken för den skull lyser med sin närvaro! Ett spegeltänkande kan ge ett parti motivisk enhet; tanken på den romantiska kantilenan ger kanske solostämman rätt schattering utan att låta överbyggt romantisk; boxnotation under ett kort parti ger kanske musikern en bättre uppfattning om partiet som skall spelas, än ett försök att exakt notera musiken. Jag är ute efter ett sätt att tänka som innebär att en given teknik, vilken av tradition associeras med ett bestämt musikaliskt material, kan användas i ett nytt sammanhang."

Klangfärgsbredd

Orkesterverket Dreams kräver följande besättning: Träblåsare: 3 flöjter (med alterneringar i piccola och altflöjt), 2 oboer + engelskt horn, 2 klarinetter i Bb (2:a alternerar på essklarinett) + basklarinett, 2 fagotter (2:a alternerar på kontrafagott), Bleck: 4 horn i F, 3 trumpeter i C, 3 tromboner, tuba, pukor, 3 slagverkare, 2 harpor, piano (alternerar på celesta) och stråkar. Hur fascinerande materialet och det tekniska handlaget än är, så skulle ett verk som Dreams helt falla till marken om inte instrumentationen höll måttet. Rolf Martinsson har antagit utmaningen att röra sig mellan två instrumentationsidiom, som i sina mest renodlade former skulle kunna uttryckas så här:

1. Instrumentation/färgläggning av en textur, vars perceptionella mening väsentligen kan uppfattas redan vid "en genomspelning i klaverutdrag", men som genom uppinstrumenteringen får en förhöjd verkan och klangrikedom.
2. Instrumentation/gestaltning. Materialet tar gestalt genom själva instrumentationen och är en oskiljaktig del av denna. Det första idiomet kan kallas klassiskt. Det andra utvecklas under romantiken (1800-talet) och förs vidare av impressionismens tonsättare (främst Debussy), för att därefter öka i betydelse ju närmare vår egen tid vi kommer.

Rolf Martinssons fria materialbehandling kräver förmågan till "en steglös transformation av instrumentationstekniken" från den ena extremen till den andra, och till alla nivåerna därimellan. Svårigheterna bestrids med den äran! Med komponistens egna ord:

"Det öppna förhållningssätt som varit viktigt för mig vid valet av material och teknik, har jag försökt att applicera också på instrumentation/klangfärg. Orkestern ger ju fantastiska möjligheter till klangfärgskombinationer. Mångfalden liknar jag snarare vid en rund palett där varje färg beroende på sammanhanget är lika möjlig, än vid en rangordning av möjligheter där varianter 'under strecket' är otänkbara. Anser jag till exempel att oktaveringar och unisono är det mest optimala i ett mindre parti, så utnyttjar jag helt enkelt det. De ovan beskrivna utgångspunkterna förtar inget av den naturliga strävan att skapa musik, som i allt är starkt personlig och därigenom unik. För mig är det mer fråga om att inte begränsa sig i ett låst begynnelseläge, utan att bevara känslan av att 'allt är möjligt' snarare än att 'allt redan är skrivet'. Skillnaden är för mig total och avgörande för mitt komponerande."

Stilistisk bredd

Verkets form fordrar en flexibel kompositionsmetod. Rolf Martinsson har löst detta så, att han strävat mot ett brett stilistiskt spektrum för att få full frihet i arbetet i stället för att endast begränsa tonspråket till enhetlighet i material och uttryck. Kravet på stilistisk enhet i varje verk har ju i ett historiskt perspektiv, nästan undantagslöst, varit den enda tänkbara vägen, en hållning som enligt Martinsson likaväl kan vara en begränsning som en förtjänst. Komponisten uttrycket det hela på följande sätt:

"Jag har eftersträvat att utarbeta subtila stilistiska transformationer, etablera gränsland, samt att skapa ett grundmaterial/tonmaterial som steglöst kan förvandla tonalitet till icketonalitet och omvänt, men inte ett stilistiskt collage, där man under musikens gång kan höra musikhistorien passera revy."

En viktig utgångspunkt för tonsättaren har varit, att sammanlänka intervallen liten ters + liten ters + ren kvart. Olika staplingar, speglingar och omvändningar av dessa intervall (vertikalt och horisontellt), har gett ett bra material både stilistiskt och uttrycksmässigt.

Om detta betraktas som norm så kan det som avviker från normen anses vara fria improvisationer. Man kan säga att tonsättaren under kompositionsprocessens gång alternerat mellan två arbetsmetoder: en materialrelaterad metod och en fri, improvisatorisk. När, var och hur dessa båda "förhållningssätt" avlöser varandra, har bara i några fall varit förutbestämt. Man kan uttrycka det så, att den musikaliska riktningen i verket vuxit fram under arbetets gång.

Notation

Tonsättaren har lagt mycket arbete på att få notationen i orkesterverket Dreams välfungerande. Genom uppdateringar av sordinering, spelarter med mera i varje partituruppslags första takt, har han försökt att reducera antalet bladvändningar som dirigenten annars ideligen behöver utföra för att kunna ge rätt information till musikerna. Rolf Martinsson har också, där så varit möjligt, samlat alla klavförändringar i slutet på varje partitursidas takt, så att dirigenten med en blick kan få all denna information.

Den information som förändrar instrumentets klang med hjälp av tillägg (arco, mallets, sordin och så vidare) har fått ett speciellt typsnitt, för att snabbt kunna skiljas från information som påverkar instrumentets klang, utan hjälp av tillägg (sul ponticello, sul tasto, tremolo med mera). Detta och annat detaljerat notationsarbete är tidskrävande men står i direkt proportion till hur musikerna uppfattar verket och i förlängningen av detta, hur de framför det.

Sammanfattning

Orkesterverket Dreams är ett tungt bidrag till den symfoniska repertoaren i vårt land och internationellt. Verket är en lycklig förening av stort konstnärsskap och imponerande hantverksskicklighet och förtjänar många framföranden och genomlyssningar!