Rolf Martinsson

Tonsättarfestivalen / Stockholms konserthus

Christian Lindberg / Kungliga Filharmonikerna / Sakari Oramo

av Hanna Höglund, Expressen, 2008-11-07

Rolf Martinsson och Kimmo Hakola är tonsättarmännen som likt Mark Levengood bröt ihop och kom igen. Som, i Martinssons fall, kommit ut som "tonalister" och som under Konserthusets tonsättarfestival denna vecka marknadsförs som symfoniska förförare, med lustfylld, sensuell och, ja, rolig musik.

Frågan är: blir man förförd? Är det roligt?

Postmodernister är de, såklart. Filminfluenserna - Kurosawa och Tarkovskij - har de gemensamt.

Men utförandet skiljer dem åt. Hakola väver in klezmerklarinetter, miljötänk, mongoliska melodier och, som dirigent Sakari Oramo säger, ett mått av kaosteori i sin musik. Om Hakola - arvtagare till finnarna Lindberg, Saariaho och Salonen - är naturkraften, är Martinsson den senromantiske traditionalisten som via John Williams mest rymdinspirerade stunder excellerar i orkestrering. Som älskar att pynta blåsstämmorna med slagverk och modulerar så att det aldrig vill ta slut.

Och ja, jag blir lite förförd.

Hakola skriver ju musik som låter som han ser ut: som är stor, finsk och gör som han vill. Vill han i nya orkesterverket Kimm ha brass som sabbar fin-fugan genom att blåsa omkull den så blir det så. När sedan mariachi-trumpeterna kommer in är det totalt smaklöst och rätt härligt. Och lätt att ta till sig för att alla musikaliska byggstenar liksom syns.

Där en Martinsson-orkester låter tätt och homogent skriver Hakola glest och spretigt. Men ändå: i slutänden blir det som verkade vara en sökt parbildning från Konserthusets sida inte fullt så sökt. Två femtiotalister, två tonsättar-underdogs. Tillsammans delar de på Filharmonikerna. Det här kan bli en otippat rolig vecka.