Rolf Martinsson

Nordisk duo bjuder på flott orkesterfrossa

Christian Lindberg / Kungliga Filharmonikerna / Sakari Oramo

av Sodia Nyblom, SvD, 2008-11-07

Konserthusets Tonsättarfestival är nu inne på sin 22:a säsong, och efter förra årets kommersiellt gångbara namn - kinesiske Tan Dun - har turen i år kommit till två mindre kända, nordiska signaturer att ingå tillfällig konstnärlig union.

Svenske Rolf Martinsson och finske Kimmo Hakola har både årgången och förkärleken för massiva klangmassor gemensamt - och partituren röjer dessutom en förkärlek för tyska musiktermer och täta tempoväxlingar, en av flera vägvisare till senromantiker som Strauss och Mahler.

Men ett otvetydigt släktskap anas också framförallt hos Martinsson med en av de tidigare festival­profilerna, Esa-Pekka Salonen, i förkärleken för ytligt glittrande harmonier och en manligt bultande storstads­maskin.

Invigningskonserten bjöd på symfoniorkesterfrossa, med en av Martinssons fem solokonserter som enda avbrott - trombonkonserten Fairlight. Den virtuosa huvudrollen i konserten är komponerad för Christian Lindberg, som låter lyssnaren vila i avsnitt av sordinerad sötma omväxlande med hektisk jakt.

Störst förväntan väckte kvällens två uruppföranden, Konserthusets beställningsverk ämnade just för invigningen. Med ton­dikten Kimm har Kimmo Hakola avsett att skapa ett systerverk till Maro, det verk som spelades efter pausen. Om det senare riktar sig till havet i allmänhet, och Östersjön i synnerhet, så är Kimm tillägnad horisonten (vilket ordet betyder på tyska).

Sanningen att säga tycks programmet vara allegoriskt tänkt, en pompös musikhistorielektion stigande som Rhenguldet ur en spegelblank vattenyta - där störigt modernistiska blåsarligister bryter sig in i ett tjusigt barockfugato som en skock fiskmåsar, och låter den välkomponerade bilden rämna i en vansinnig samba.

Men Kimm har ett ironiskt sting som delvis ursäktar den eklektiska röran - vilket Maro, med sitt förment politiska program, saknar. Här är det en upprörd Östersjö som brusar av övergödning och kippar efter andan av syrebrist, alltihop orkestrerat med bedövande brass och pukslag - och ett inflikat falskt slut, som om hela havskroppen drabbats av hjärtstillestånd.

Jämförelsevis ter sig Rolf Martinssons orkesterkropp mer strömlinjeformad, även om den tenderar att vara mer överlastad med senromantisk grannlåt. Den för kvällen komponerade konserten för orkester målar med bred pensel, men sparar ut stråkarna till andra satsen, Molto espressivo, och reserverar en solistiskt akvarellistisk palett till den tredje och avslutande satsen.

Här visar en nordisk Korngold sitt ansikte, och vinkar avsked till det gångna årtiondets musikaliska skörd - en glimt av bränningarna från Open Mind, ett stänk blått från flöjtkonserten Shimmering Blue. Det är så vackert att man önskar svensk filmindustri var lika lierad med musikvärlden som vid förra seklets mitt - men ibland så såpbubblelätt att kompositionen hotar att lyfta från marken.