Rolf Martinsson

En joggande trombonist

Christian Lindberg / Kungliga Filharmonikerna / Sakari Oramo

av Claes Wallin, Aftonbladet, 2008-11-07

Nio var de antika muserna, nio dagar varar årets tonsättarfestival, som igår inleddes på Stockholms konserthus. Finländske Kimmo Hakola och svenske Rolf Martinsson har mer gemensamt än att vara kring halvseklet unga, de är båda mer av musikaliska förvaltare än förnyare. Ingen kan heller anklaga dem för att skriva svårlyssnad musik. Hakola delar också med många andra samtida kompositörer egenheten att vilja förankra sin musik. Uruppförandet av hans KIMM sägs utspela sig i horisonten mellan himmel och hav. Maro från 2006 beskrivs som ett undergångsstycke för Östersjön. KIMM börjar lovande, romantiska klanger som bryts mot modernistiskt färgade inskott, men utan att romantiken ges på båten, så att säga. Maro byggs efter ett intensivt anslag upp för att sluta med det ena crescendot efter det andra. Liksom KIMM är det tveksamt om de musikaliska byggstenarna är tillräckligt många och varierade för att hålla hela vägen ut.

Rolf Martinssons trombonkonsert Fairlight har två utgångspunkter, en berömd synt som stycket lånat sitt namn av och Christian Lindberg. Injoggande med uppkavlade skjortärmar ger sig Lindberg i kast med partitur och instrument som vore det något slags idrottsprestation, vilket det väl på sätt och vis är: virtuost spel och kvällens enskilt största behållning är det utan tvekan. Avslutningens uruppförande av Martinssons Konsert för orkester samlar ihop mycket ur både den egna och förra seklets musikaliska fatabur, fryntligt framfört under filharmonikernas nye chefdirigent Sakari Oramos ledning och så äntligen något som inte behöver översättas till hav, himmel och horisont.