Rolf Martinsson

Cellons sensualitet blommar

Mats Lidström / Norrköpings Symfoniorkester / Thomas Søndergård

av Sofia Nyblom, SvD, 2008-11-09

Fredagens konsert delade sig i två kontrasterande halvor, där varje del tillägnades den ene av festivalens respektive tonsättare - först med Kimmo Hakolas kraftfulla pianokonsert, efter pausen följt av två av Rolf Martinssons utpräglat romantiska verk. Här blev olikheterna sinsemellan de två tonsättartemperamenten tydligt utmejslade: där Hakolas konsert tycks huggen i granit, med manligt muskulösa utbrott på bastrumman och i den krävande pianostämman, så arbetar Martinsson snarare med mjukt böljande klangspektra som doftar ömsom tysk senromantik, ömsom fransk impressionism.

Hakolas konsert är uppbruten i flera satser, och spelar liksom invigningskonsertens två tondikter med ett stort spektrum av idéer och klangvärldar. Tonsättaren laborerar med orkestern som leksakslåda, kastar skalor över klaviaturen som en Rachmaninov in spe, jazzar med slagverket och landar i sista satsens vissling från hela orkestern. Intressanta infall till trots ger det omfångsrika verket ett intryck av rastlöst sökande utan tydligt mål.

Efter Hakolas bullrande påstående är det en lisa att bäras bort på den romantiska vågen i Rolf Martinssons hyllning till Arnold Schönberg, A. S. in Memoriam. Det är inte bara citatet ut Verklärte Nacht, utan hela den ångande harmoniken sköljande genom stråkstämmorna som andas en oförställd hyllning till arvet från Wien. Thomas Søndergård lockade Norrköpings Symfoniorkester till ett andlöst vackert framförande, som också tjänade som förspel till kvällens höjdpunkt, med samme tonsättares cellokonsert.

Här gavs en sällsynt möjlighet att höra en av Sveriges finaste cellister, London-baserade Mats Lidström, för vilken konserten är komponerad. Med trombonkonserten i så färskt minne kan man se hur Martinsson anpassar sin stil till exekutören - här är det nämligen cellons sjungande kvalitéer och Lidströms fräcka sensualism som får blomma. I minnet vilar fortfarande den elegiska duetten mellan engelskt horn och cellostämman i hjärtat av verket, briserande i finalens vitala aktivitet.