Rolf Martinsson

Spännande musik med surpriser

Christian Lindberg / Kungliga Filharmonikerna / Sakari Oramo
Mats Lidström / Norrköpings Symfoniorkester / Thomas Søndergård

av Thomas Anderberg, DN, 2008-11-09

För 23:e året i rad är det tonsättarfestival på Konserthuset, denna gång med svenskt-finskt tema. De två inledande konserterna var fyllda av överraskningar, skriver Thomas Anderberg.

Trots att många författare räknat musiken som den främsta bland konstarter tycks ordet åtminstone ha en fördel över musiken. Medan ordet kan uttala sig om såväl musiken som litteraturen får tonen nöja sig med att spegla sig själv.

En som tycks vilja utmana den ordningen är Kimmo Hakola, en av kompositören i årets Tonsättarfestival. Att döma av de inledande konserterna ser det ut att bli en spännande historia. Hakolas musik är så fylld av överraskningar att den tycks gjord för att undgå beskrivningar. Exempelvis skulle en något så när rimlig sammanfattning av det nyskrivna stycket "Kimm" kräva hela den här recensionens utrymme, och då hade man nog ändå utelämnat detaljer som det plötsligt uppdykande avsnittet som erinrar om "Onedinlinjens" musik hämtad ur Khatchaturians "Spartacus" liksom rumbapartierna mitt i eller mariachitrumpeterna i det storvulna avsnittet mot slutet.

Men Kimmo Hakolas musik tycks dessutom utsäga något om de delar av verkligheten som språket inte kan nå. Samtidigt tycks han vilja driva gäck med hela projektet. Inte ens om alla slog sina kloka huvuden ihop skulle man väl begripa varför den lilla orkesterdikten om havet, "Maro", ska avslutas med ett utdraget finalparti i värsta Hoffnung-anda. Ett avsnitt som dessutom är ett återbruk av avslutningen på femte satsen i den stora pianokonserten som på fredagen framfördes med bravur av Henri Sigfridsson tillsammans med Norrköpingssymfonikerna under Thomas Søndergårds säkra ledning.

Som Hakola själv konstaterade fungerar den här väldiga konserten som något av ett bibliotek för hans senare produktion. Ur detta musikarkiv har han senare lånat en hel del, men somliga saker som det för en pianokonsert så egendomliga avsnittet för två fagotter och trummor har i efterhand möjligen ansetts alltför besynnerligt och förpassats till det bakre lagret.

Hakola verkar just genuint intresserad av att överraska (snarare än att provocera). Festivalens andra tonsättare, Rolf Martinsson, tycks mer lockad av att behaga. Men eftersom det alltför förväntade slipar av njutningen så kan också Martinsson då och då bjuda på en surpris.

I den för festivalen beställda orkesterkonserten utsätter Martinsson exempelvis musikerna och publiken för några rejäla tempo- och volymryck. Martinsson är förtjust i brusande orkesterklang, och han vet verkligen hur man använder verktygen. Men han är också klok nog att veta när han ska tämja lusten att bre på. Det är exempelvis ett klokt drag att följa upp första satsens Debussy-goes-to-Broadway med en sats för enbart stråkar. Och höll han igen lite på forte- och showbiz-excesserna skulle nog effekten bli än starkare.

För som framgår av tredje satsens inledning har Martinsson en lyrisk ådra som klarar sig fint på egen hand. Sådana avsnitt av genuin "gammaldags" skönhet finner man också i den vackra hyllningen till romantikern Schönberg, "A S in memorian", liksom i avsnitt av trombonkonserten "Fairlight" (där Christian Lindberg excellerade), och i stora delar av cellokonserten, som i fredags framfördes med lidelse av verkets beställare, Mats Lidström.