Rolf Martinsson

Drömska och snabba toner i skön kontrast

Stockholms Nya Kammarorkester / Michael Bartosch

av Lars Hedblad, SvD, 2008-11-13

Fyra verk för kammarorkester av festivalobjekten Kimmo Hakola och Rolf Martinsson stod på onsdagens program. Det var förnuftig planering att lägga Martinssons milda alster mellan Hakolas mer agiterade.

Inspirationskällan till Martinssons Kalliope för stråkorkester op 66 var, enligt tonsättaren, Stravinskijs balettmusik Apollon Musagète. Här sökte Stravinskij medvetet undvika kontraster, eftersom hans idé om verket var en romantisk "vit balett".

I Kalliope har Martinsson gett de nio muserna var sin sats, och grupperat dessa i tre avsnitt med inbyggda tempokontraster. Men man hade önskat mer profil och variation. Verket gjorde ett eklektiskt, drömmande intryck, likt Schönbergs Verklärte Nacht.

Samma diffusa känsla fick man i String moments för stråkorkester op 55, där romantiskt hållna sektioner omger en lång, statisk mittdel med särskilda spelarter som flageoletter.

Mot denna ljumhet stod Hakolas agiterade stycken. Enligt programkommentaren rusar ett ­sårat vilddjur fram i inledningsverket, Sinfonietta. Stråkarna stressar med nervöst upphackade rörelser, vilka balanseras av långa legatolinjer i det lugna blecket. Men även blåsarna dras in i den hetsiga motoriken mot slutet.

Ett bra verk, men det bästa inslaget var det som avslutade konserten (beklagligt för dem som droppade av i pausen), nämligen Hakolas Kammarkonsert från 2001.

Här används concertoformen, med enskilda musiker i ensemblen som solister. I centrum av de fem satserna står det långa amoroso, där Hakola hyllar kärleken som kraftkälla. Man absorberades av kvaliteten i detta drygt halvtimmeslånga, rikt omväxlande verk.

Även här fanns - stundvis - en energisk diskontinuitet, som i satsen forza, con fuoco, men nu utan aggressioner. Istället var den enligt tonsättaren ett uttryck för den nödvändiga "dagliga lunken".

I sista satsen, misterioso, går livet mot sitt slut, ej med sorgsen utan öppen blick. En nästan optimistiskt ljus hymn till den eviga fortgången.

Genomgående ett ypperligt musicerande av Stockholms nya kammarorkester. Och en eloge till dirigenten Michael Bartosch, som med två dagars varsel fått rycka in för en indisponerad Kimmo Hakola. Med klok, inlevande dirigering gjorde han en berömlig insats.