Rolf Martinsson

Ollikainen lockar fram sötman hos stråkarna

Magnus Båge, Jacques Werup, Jan Stigmer / Gävle Symfoniorkester / Eva Ollikainen
Hans Fredholm, ljussättning

av Carl-Gunnar Åhlén, SvD, 2008-11-14

Vilken bakgrundsfärg passar bäst till ett framförande av Rolf Martinssons deklamatorium Vid tidens slut? Möjligen grönt, men bättre höstlövsgult ty Jacques Werups inkomponerade dikt, som han själv pregnant och eftersinnande reciterade på torsdagskvällen, är ett vemodigt farvältagande till familjen och livet.

Dock inte blodrött - den ena av de tre sömnframkallande nattbelysningar som ljuskonstnären Hans Fredholm lät sprida över musiken av den främste poeten i det omaka tonsättarparet i Konserthusets festival.

Intuitiv, dagdrömmande, försjunken i något som är frånvaro och närvaro samtidigt - mycket av vad som sagts om Gunnar Ekelöfs dikter stämmer förunderligt väl med stämningarna i Rolf Martinssons tonspråk.

Detta att musiken liksom växer fram ur Werups dikt ger en försmak av vad som månde komma ur en operabeställning in spe.

Under den gångna veckan har jag kommit på mig med att ofta gå och tänka på hans musik. Och det är ju ur sådana minnen som en tonsättare växer i betydelse. Även om hans musik undviker konflikter till skillnad från festivalbrodern Kimmo Hakola, spåras musikdramatiska frön redan i orkesterverket Dreams efter Akiro Kurosawas episodfilm från 1990. Dreams borde ha visats på festivalen, precis som Offret av Tarkovskij.

Ett tiotal extrakrafter krävdes för att den naggande goda symfoniorkestern i Gävle skulle kunna bidra till festivalen med detta nyckelverk från 1995 med dess stormfyllda innehåll, tätt bestyckat med akustiska utropstecken som briserar och skingras i otaliga tonskärvor innan musiken lägger sig till ro.

Eva Ollikainens strama och exemplariskt fokuserade ledarskap garanterade ett lysande resultat och lockade fram sötman i den fina stråksektionen, särskilt i Werup-stycket och de båda solokonserter som inledde och avslutade konserten.

Förmågan att få flykt i melodiken delar Martinsson med Lars-Erik Larsson. Som i den nya violinkonserten som Jan Stigmer spelade inte bara briljant utan överraskande nog också utantill. Att solisten inte är mera känd utan till och med annonseras som finsk är värt en tankeställare.

Den förnämlige flöjtisten Magnus Båge egenhändigt konstruerade glissando-manick använder Martinsson i den kontrasterade mittdelen i den dagdrömmande flöjtkonserten Shimmering Blue (2005). Glenn Larsson bistod på vibrafon och på cymbaler i Martinssons jazziga extranummer Energy.