Rolf Martinsson

Symfonikerna lät bra i Stockholm

Magnus Båge, Jacques Werup, Jan Stigmer / Gävle Symfoniorkester / Eva Ollikainen / Hans Fredholm, ljussättning

av Camilla Dal, Gefle Dagblad, 2008-11-15

Jag åker till Stockholm där Gävlesymfonikerna på Tonsättarfestivalens sjunde dag framför verk av Rolf Martinsson. Spännande att få uppleva orkestern på annan ort! Martinsson, född 1956, är en eftersökt tonsättare, här och utomlands. Lika uppskattad av publik som musiker, inte konstigt, hans fritt formade musik är tämligen lättillgänglig med sitt innerliga detaljarbete och utforskande av klanger. Salongen är inte proppad, men ändå väl fylld. Först flöjtkonserten från 2005, skriven för Magnus Båge och hans expression slide, en uppfinning för glissandospel. Ett utsökt verk som börjar sprött och luftigt. Snart seglar en livlig flöjtstämma över stilla stråkar. Vibrafonen har en framträdande roll i genomskinliga klanger mot flöjtens slinga. Skimrande orkesterpartier och dissonanta sjok löses i romantiska melodier. Ett parti med glidande flöjttoner frammanar en asiatisk spökstämning och följs av en mjukt energisk solokadens före slutets snabba yrväder. Extranumret för flöjt och cymbal (vad han som så skickligt trakterar vibrafon och cymbal heter har jag tyvärr inte lyckats utröna) är ett härligt jazzigt, improvisatoriskt utbrott. "Dreams" (1995) för stor orkester är en milstolpe i Martinssons produktion. Verket bygger på Kurosawas film "Drömmar", men följer inte handlingen programmatiskt, utan är ett fritt format verk inspirerat av filmens stämningar och kontraster. Det är rörligt och varierat med vajande atonala vindlingar och sjok mot tunga basslag. Här hörs tydligt skillnaden i akustik jämfört med Gevaliasalen, baspartiernas nyanser går fram mycket bättre.

En höjdpunkt är märkligt skevande partier med blåsarna i gemensam excellens, säkert inspirerade av filmens apokalyptiska avsnitt. Mot slutet ett skirt violinsolo av Peter Olofsson, vattenkaskader och en sista metallklang som från en tempelklocka. Det mest konventionellt melodiska verket, "Vid tidens slut" (2002), är skrivet till text av Jaques Werup. Här skapar orkestern fina rum för Werups varma röst och den poetiska texten om förgänglighet, åldrande och död. Sist den fantastiska violinkonserten (2007), skriven för violinisten Jan Stigmer. Romantiskt känslosam med ett underbart flytande violinspel över tätt vävda strukturer och atonal värme som sätter känsla framför kalkylerande intellekt. Här hörs spröda partier i högsta diskant, och naturkänsla med cellostammar, harpbäckar och fågelviolin. Det känns nordiskt, men utan tungsinne och den fria formen hålls ihop av violinens hållfasta slinga. Eva Ollikainen håller med sin distinkta stil ordning på orkestern genom hela den formfria konserten, som också är fint ljussatt i olika färger. Flöjtkonserten och "Vid tidens slut" följer med hem till Gävle och fredagens konsert, medan "Dreams" och violinkonserten där byts mot Beethoven. En onödig eftergift då Martinssons musik knappast kan kallas svår, tvärtom är den optimistisk och varm, de moderna tongångarna till trots.