Rolf Martinsson

Fria tyglar med Oramo

Håkan Hardenberger, Kari Kriikku / Kungliga Filharmonikerna / Sakari Oramo

av Carl-Gunnar Åhlén, SvD, 2008-11-16

När årets festivaltonsättare presenterades i höstnumret av Konserthusets välskötta programtidning "Lyssna" tyckte man som läsare att de båda var svåra att skilja åt. Om svensken Rolf Martinsson hade parats ihop med förslagsvis finländaren Jouni Kaipainen hade det kanske funnits anledning. Men efter de gångna tio festivaldagarna och i synnerhet lördagens attraktiva avslutningskonsert står det klart att den utvalde Kimmo Hakola i allt väsentligt framstår som Martinssons mentala och stilistiska antipod. Den förre som försvarare av friheten i musiken, den sistnämnde som försvarare av tryggheten i hantverket.

Hakola har visserligen varken skägg eller långt hår, men i hjärtat är han en sann proggare med allt vad det innebär av satirisk hållning och kritisk distans. Ett stort mått av improvisation präglar hans verk.

Rolf Martinsson å andra sidan torde vara ganska ensam om att efter framföranden av hans verk begära in orkesterstämmorna för att ta vara på musikernas anteckningar. Svaret på varje tänkbar fråga måste framgå av noterna innan de trycks. Repetitionerna ska användas till annat än korrigeringar.

Det är lätt att få hästar i sken i ett partitur men svårt att få stopp på dem. De stannar inte vid ett dubbelstreck utan fortsätter att galoppera i lyssnarnas huvuden. Men Martinsson släpper aldrig lös en rytm utan att hålla i tömmarna. Konsten att bromsa genom att tunna ut klangen ­demonstrerar han skickligt i öppningsnumret "Open mind".

Sådana finesser oroar inte Hakola, som i sin klarinettkonsert ofta låter rytmen komponera åt honom. Redan från början rycker han i benen på den oförliknelige solisten Kari Kriikku. Snart dansade även dirigenten Sakari Oramo och om det funnits plats hade publiken säkert följt hans exempel.

Att hålla tillbaka är däremot inte Oramos styrka; när han dämpar är det som ansats till ett crescendo. Så starka kulminationer som i Martinssons trumpetkonsert Bridge tror jag aldrig ha hörts i Konserthuset. Det under mödosamma år uppbyggda personliga uttrycket i orkesterklangen gick förlorat i en akustisk och fysiskt smärtande gråzon. Men när orkestern inte sköljde över Håkan Hardenberg njöt man av den brysselspets av toner som han knypplade med sin underbart vackra trumpetton.