Rolf Martinsson

Mustig musik - men tunn soppa

Anders Kilström, Heikki Nikula, Cecilia Zilliacus och Johannes Rostamo

av Sofia Nyblom, SvD, 2008-11-16

Musik i det allra intimaste formatet åtföljde Tonsättarfestivalens näst sista kväll i Grünewaldsalen. Och det var musik för virtuoser som bjöds av festivalens bägge profiler. Med början hos den vänare av de två, Rolf Martinsson, serverade Anders Kilström tre stycken ur hans pianosvit baserad på Zodiaken. Titlarna ska enligt tonsättaren inte tolkas alltför bokstavligt - mer betydelsefull är avsikten att knyta varje stycke till olika artisttemperament. Kilström lyckades med bravur fånga den välvilliga attityden i Libra (tillägnad Hans Paulsson), från öppningens furioso till den franskt modala vågrörelsen som gradvis dör ut, och kontrasten till den rastlösa rörelsen och coolt jazziga beaten i sista satsen, Leo (tillägnad Per Tengstrand). Den sensuella doften av en svunnen tid i Martinssons pianostycken påminner om hans orkestermusik.

Sensualism är inte på samma sätt ett kännemärke för Hakolas musik, utan snarare ett ivrigt sökande efter en välvillig samtalspartner. I solostycket A même les échosI utspelar sig samtalet både i musikhistorien - dels i form av en dialog med Pierre Boulez verk Pli selon pli, ett "moderverk" som åtföljs av det Mallarmé-citat som Hakola satt som titel, dels i sitt blotta uttryck. Men trots verkets virtuositet tycks Cecilia Zilliacus med fjäderlätt stråke istället söka ut styckets teatralitet och förvandla violinen till ett djur vibrerande av klang, hisnande flageoletter, försåtliga glissandi och kraftfulla stråkattacker.

I kvällens final släppte till sist Hakola lös två andra orkesterdjur, basklarinetten (Heikki Nikula) och cellon (Johannes Rostamo) i duetten Capriole, kretsande kring mongoliskt inspirerad tematik. Även om inledningens frustande jakt imponerar, så är det mittpartiet där rösterna lägger sig intill varandra som i bön, som dröjer sig kvar i minnet.

Synd bara att soppan som ackompanjerade kvällen inte levde upp till det svensk-finska konstnärsmötet - smaklös borsjtj utan ett spår av rödbeta, serverad i frigolit. Den hade man hellre varit utan.