Rolf Martinsson

Gott och blandat

Magnus Båge, Jacques Werup, Jan Stigmer / Gävle Symfoniorkester / Eva Ollikainen / Hans Fredholm, ljussättning
Anders Kilström, Heikki Nikula, Cecilia Zilliacus och Johannes Rostamo
Håkan Hardenberger, Kari Kriikku / Kungliga Filharmonikerna / Sakari Oramo

av Thomas Anderberg, DN, 2008-11-17

Årets tonsättarfestival i Stockholm är slut. Den har bjudit på stor variation. En av lördagens höjdpunkter var Kari Kriikkus framförande av "Le sacrifice". Med allt som allt nio konserter har årets tonsättarfestival inneburit en rejäl exponering av två tonsättare som innan festivalen knappt ens kände till varandra.

ATT DET INTE blivit enahanda beror delvis på att Rolf Martinsson och Kimmo Hakola har skiljaktiga profiler som kompletterar varandra. Hakola är den kärvare, med högmodernismens arsenal till hands från genombrottet med den första stråkkvartetten, som för en vecka sedan fick ett energiskt framförande av medlemmar ur Avanti!-ensemblen. Ett annat exempel från denna högexpressiva start är soloviolinstycket "A même les échos" som Cecilia Zilliacus framförde i fredags, lugnt och behärskat, trots att musiken tycks skriven av "en steroidmatad Paganini" och föreskriver såväl stampande som aviga speltekniker. Grepp ur den perioden har Hakola stundtals använt också på senare år, då hans uttryckssätt annars blivit mer publiktillvänt, såväl i allvar - som i det gripande oratoriet "Le sacrifice" - som i humor, vars tydligaste resultat är klarinettkonserten, något av det roligaste som skrivits, åtminstone när den framförs av Kari Kriikku, som skedde nu i lördags.

ROLF MARTINSSON är mer lyriskt orienterad, med en slipad - någon gång blankslipad - yta som välvs över en längtan efter sådana alltför ofta förhånade kvaliteter som glädje, värme och skönhet. Det är en generös hållning och Martinsson är dessutom storsint nog att bjuda in en rad tonsättarkolleger till en egenregisserad tonsättarfest. På hans musmatta som skymtar på en bild i programboken manar Gustav Mahler till stordåd, men det har ännu inte gett några hörbara resultat. Däremot figurerar Rachmaninov i den av Jacques Werup beställda melodramen "Vid tidens slut" som i torsdags framfördes av Werup med utmärkt stöd av Gävleborgssymfonikerna och dirigenten Eva Ollikainen. Den engelske idyllikern Delius spökar i den något bleka flöjtkonserten (där Magnus Båge fick rikliga tillfällen att demonstrera den egenhändigt konstruerade mekanism som möjliggör glissandon), liksom i den rakt igenom lyriska violinkonserten, där Jan Stigmer övertygade i solostämman.

Mer överraskande var den ryske mystikern Skrjabins entré i pianostycket "Gemini" som Anders Kilström spelade vid fredagens soppkonsert. De mörka stämningar som här kom till uttryck märker man annars sällan i Martinssons tonspråk. Som mest blir det förbiglidande skuggor, som i trumpetkonserten, som fortfarande framstår som Martinssons främsta verk. Håkan Hardenberger infogade sömlöst solostämman i orkesterväven, som här bär spår av de tonsättare Martinsson brukar nämna som förebilder: Alban Berg och Witold Lutoslawski.

MEN DET ÄR nu inte som om Martinsson gått runt med en varukorg och plockat åt sig godsaker på impuls. I stället har han med dessa lån framhävt den personlighet som presenterades i genombrottsverket "Dreams" och som funnit en plats på andra sidan om postmodernismen - i en postironisk förlängning. Som en klok festarrangör ser han till att variera utbudet, och i likhet med Hakola tycks han ha ett fågelperspektiv på sitt skapande - en helhetskänsla som bidrog till att göra festivalen underhållande och lagom mättande. Att man inte överskattat förväntningarna framgick av att festivalens sista konsert var mer välbesökt än den första, antagligen unikt i den här nu tjugotre år gamla tonsättarsatsningen.